När jag nu sitter här kort innan deadline och skriver på min språkspalt har jag ett glas rödvin bredvid mig. Jag brukar ha någonting drickbart till hands när jag sitter vid datorn och skriver. Oftast är det bara en kopp te, någon gång en liten rökig maltwhisky – och just i kväll alltså ett spanskt rödvin.

Citatet i rubriken, ”I vinet sanningen”, säger oss något om synen på alkohol under antiken. Det går tillbaka till den grekiske poeten Alkaios omkring 600 f.Kr. – men säger oss också att vin har både nyttjats och hetat ungefär likadant i flera tusen år. Ordet var gammalt redan när Alkaios var ung. Det går att spåra till protoindoeuropeiska wéyh₁ō och har kommit till svenskan via latinet. Möjligen kan det ha sina rötter i verbet weh₁y-, som betyder ”omslingra” eller ”omsluta” – tänk slingrande vinrankor – och som på andra vägar är ursprunget till svenska ”vägg”.

De äldsta arkeologiska spåren av vin har hittats i Georgien, omkring 8 000 år gamla, och därifrån spred sig vinet till Mellanöstern och vidare kring Medelhavet. Snarlika ord för vin finns i flera språkfamiljer i trakten. Protokartveliska ɣwino-, protoindoeuropeiska wéyh₁ō, och protovästsemitiska wayn- betyder alla ”vin” och är alltför lika varandra för att det ska vara en slump. Kartveliska språk talas i och kring Georgien, protoindoeuropeiska talades strax norr därom och protovästsemitiska (förfader till arabiska, hebreiska med flera) söder därom i Mellanöstern. Säkerligen har vin-ordet lånats mellan dessa språk, men det går inte att avgöra vilket som är ursprungskällan. Hur som helst talades dessa protospråk långt efter de första vinodlingarna, så alla kan ha lånat ordet från vad nu de första vinodlarna talade en gång i tiden. Det är i alla fall ganska klart att svenska vin, hebreiska (yáyin), tigrinja ወይኒ (wäyni) och georgiska ღვინო (ɣvino) är samma ord i grunden, ett neolitiskt vandringsord som spridit sig med vinrankorna över världen.