Samtida offentlig konst blir ständigt kritiserad för att den förfular och är ett slöseri med skattemedel. Beror det på att gemene man inte förstår sig på konst? Tommy Gunnarsson frågar sig i denna krönika varför den offentliga konsten ser ut som den gör.
Genom historien har utformandet av den offentliga konsten i Sverige dominerats av olika idéer och syften. Under 1800-talet var konstverkens syfte att hylla historien och nationen. I början av 1900-talet skiftades fokus: nu skulle den offentliga konsten demokratiseras och medverka till att bilda och inspirera medborgarna.
Från och med 1940-talet och en bit in på 1970-talet kom den offentliga konsten att bli en del av uppbyggandet av välfärdsstaten. Det var nu som enprocentsregeln etablerades, det vill säga att cirka 1 procent av budgeten vid ny, om eller tillbyggnad av statliga, kommunala eller regionala fastigheter ska avsättas för konstnärlig gestaltning av den offentliga miljön. De centrala idéerna under denna period var att den offentliga konsten skulle vara tillgänglig för alla och att den skulle förbättra livsmiljön för medborgarna. Samtidigt blev den en del av stadsplaneringen.












