När ett konservativt förslag om Kungliga Konsthögskolans inriktning läggs fram möts det av samma 1800-talsretorik som i över hundra år effektivt har plattat till varje försök till nyansering av den offentliga konstdebatten. Retoriken är bekant: friheten hotas, historien vill tillbaka, konsten riskerar att fjättras – men det som en gång var en progressiv argumentation förvandlas i dag till ett försvar av institutionen. Frågan är inte vem som hotar friheten utan vem som definierar den.

Konsthögskolans rektor Sanne Kofod Olsen publicerade nyligen en kolumn där hon tar avstånd från tankesmedjorna Timbros och Oikos gemensamma förslag att låta Kungliga Konsthögskolan (Mejan) undervisa i klassisk konst. Förslaget, som presenterades i reformprogrammet ”Tidö 2.0 – Nystart för Sverige” hösten 2025, formuleras kort: ”Kungliga Konsthögskolan stöps om. Kungliga Konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur.”

Att vilja ”stöpa om” en hel institution är ett drastiskt och för många provocerande förslag. Konsthögskolans reaktion är inte överraskande, men desto mer avslöjande. Redan rubriken till Kofod Olsens text – ”Vi opponerar oss!” – placerar henne i en historisk berättelse där hon själv ser sig som arvtagare till 1880-talets opponentrörelse. Det är ett verkningsfullt men historiskt och politiskt missvisande grepp.