Hets mot folkgrupp-lagen prövas allt oftare i situationer där gränsen mellan slagord, satir och missaktning blivit oklar. När identiska uttryck ges olika innebörd beroende på avsändare uppstår ett rättsligt glapp som riskerar att underminera lagens legitimitet.
Hets mot folkgrupp-lagens tillämpning har under lång tid varit föremål för kritik. Skälen är välkända: otydliga gränser, skiftande rättspraxis och en växande skillnad mellan lagens ursprungliga syfte och dess faktiska användning. Lagen tillkom i en tid då Europa fortfarande bar direkta spår av Förintelsen, och den var ett svar på organiserad antisemitisk propaganda. Syftet var tydligt avgränsat.
Men i dag används lagen i en betydligt bredare och mer komplex offentlighet. Det gör dess tolkning mer osäker – och ibland motstridig. Frasen ”krossa sionismen” är ett exempel. När Nordiska motståndsrörelsen använder uttrycket uppfattas det som antisemitism och i förlängningen som något som potentiellt kan omfattas av HMF-lagen. Avsändaren och den ideologiska kontexten gör att innebörden uppfattas som självklar.










