Liberalernas omsvängning i SD-frågan var det utan tvekan mest uppmärksammade partipolitiska beskedet på senare tid. Samtidigt är den en bekräftelse på vad vi redan visste att valrörelsen till stor del skulle handla om: blockmatematik och regeringsfråga.
Analyser och kommentarer är i det här läget främst för de närmast sörjande, det vill säga vi som är politiskt överintresserade. Om man ska vara krass skulle man kunna svara så här på frågan om huruvida det var väntat: Det var exakt 50 procents chans. För det är inte i grunden en fråga om några sakpolitiska ställningstaganden, ideologiska övervägningar eller utvärdering av hur förtroendeingivande SD är som samarbetspartner. Det var ett enkelt, binärt val, – det egentligen sista betydelsefulla valet – för ett parti som inte såg ut att ha skuggan av en chans att hänga kvar i riksdagen: Ska man löpa den nuvarande linan ut eller chansa på alternativet?
Om Liberalernas valrörelse var en hockeymatch så hade de legat under med 3–0 med två minuter kvar. I hockey tar 10 av 10 tränare i det läget ut målvakten, eftersom hockey har så enkla parametrar: flest mål vinner. Politik är för all del en mer komplex verksamhet, men ett långvarigt riksdagsparti är en organism, och avgörande för dess överlevnad är om den blir kvar i riksdagen eller inte. Där är reglerna också väldigt tydliga: det handlar om procent. Det Mohamsson valt att göra nu är helt enkelt att ta ut målvakten.
