I dagarna har Stockholms stadsteaters scen intagits av den orädda teaterstjärnan Shima Niavarani. Hon har ofta tagit en egen väg och visat stor självständighet i sitt scenskapande. Hennes nya scenshow kallas ”Här vilar Shima Niavarani i fred”. Undertiteln ”Rekviem” anspelar osökt på minne och sorg.
Med sitt kristna ursprung passar också termen väl in i dessa allhelgonatider. Niavarani visar inlevelse i sin tolkning av ordet ”rekviems” klassiska betydelse, men vidgar samtidigt dess innebörd utöver det personliga. I hennes ögon handlar ordet om människans vånda inför den räkenskap som väntar oss alla. Ytterst hotar evig förtappelse, vilket inger ångest och skuldkänslor. Niavarani tycker sig i tidens oroliga hjärtan se ren skräck inför vart vår värld är på väg. Vi känner oss medskyldiga till kaoset i världen och försöker värja oss genom hektiskt miljöengagemang eller någon må bra-vurm. Niavarani påtalar upprört hur vi förleds och manipuleras av mäktiga intressen – det gäller allt från politiken till de multinationella företagen. Att hålla huvudet kallt är därför ett krav, både för vårt välbefinnande och för att sätta press på makten.
Ett medel som Niavarani tar till är humorn, både som befriare och i dess spetsigare former. Att skämta om vardagens små förtretligheter kan tyckas vara att fly från de större frågorna, men det är väl där vi måste börja. Om humorn kan ge oss distans, ja, en början till tröst och läkning, so what? Publikens gensvar på Niavaranis ironiska kvickheter och vilda associationer i ståuppkomisk anda tyder i vart fall på att den kan det, och visar att föreställningen samtidigt är ett försök till aktiv terapi.
