Juli är politisk lågsäsong, även under ett valår. Så man kanske inte ska förvånas över att en nästan 100 år gammal skulptur blev ett av de senaste veckornas hetaste debattämnen. Ett annat omdiskuterat ämne har varit de slagord som ropades under en Prideparad i Malmö: ”Hela Malmö hatar polisen!”
Att Pride, trots att det omfamnas av en stor majoritet av det politiska etablissemanget, är en uttalad vänsterrörelse är knappast ett kontroversiellt påstående. Att vänsterrörelser uttrycker missaktning mot ordningsmakt och stat är inte heller något som borde få ögonbryn att höjas. Man kan nästan använda den sortens uttryck för att bedöma hur långt från politikens mittfåra en vänsterorganisation befinner sig. Ofta säger det också något om de inblandades ålder. I Stockholm kan man nu se klistermärken som utger sig för att komma från Syndikalisternas ungdomsförbunds (SUF) lokalavdelning i staden, med det koncisa budskapet: ”Hata staten – bryt mot lagen”.
Det som gör Pridehistorien nyhetsmässig är att slagorden ska ha kommit från just Vänsterpartiets del av tåget. Om ett parti som gör icke orealistiska anspråk på att sitta i nästa regering på gator och torg ropar om att hata polisen är det kanske ändå en nyhet. Det tyckte riksdagsmannen Martin Melin i regeringspartiet Liberalerna. Han bjöd in till en särskild riksdagsdebatt i frågan, trots sommaruppehållet.
Men hur mycket ska enskilda sympatisörers eller lägre företrädares vandel styra hur vi betraktar ett parti? Alltsedan SD:s intåg på allvar i svensk politik har dessa frågor kommit att ta upp en orimlig del av debattutrymmet. Det är knappast en tillfällighet. När medierna väl hade inlett den intensiva jakten på allt som SD-företrädare någonsin sagt eller skrivit utanför ramen för det accepterade blev detta snabbt en stapelvara i svensk politikrapportering. När SD sedan blivit en av de ledande krafterna inom svensk politik och ingått allians med stora delar av borgerligheten började det här i högre grad även drabba andra partier, kanske framför allt V.
