Christian Brandt (1949–) är en särling inte bara som författare utan som människa. Jag hade lyckan att träffa honom på ett författarcentrum på Gotland för något decennium sedan och – tänkte jag säga – lära känna honom, men jag borde snarare säga: inte lära känna honom. Somliga människor dyker upp från ingenstans för att aldrig försvinna ur ens sikte och de gör detta i kraft av att man inte förstod dem. Brandt är en gåtfull person, vilket hans böcker bekräftar; man läser dem utan att fullt ut begripa dem. Somliga ryggar inför sådant som de inte förstår, liksom rubbades de i sina cirklar, andra känner en befrielse i möten som inte låter sig definieras. Brandt räds varken den öppna himlens eller det slutna rummets logik; han gestaltar frågor som tycks sakna svar, och om något skrämmer många av oss är det förmodligen det svarslösa. Hans roman ”Klockan” (Kain, 2013), ur vilken detta kapitel är taget, har tiden som tema – vad är den? Hur kan vi samtidigt befinna oss mitt i den och betrakta den? Hur kan vi röra oss i minnet, bakåt, framåt – och, ja, varthän?

Som finlandssvensk är Christian Brandt möjligen redan a priori mer solitär än andra, och tillsammans med sin fru – konstnären Pamela Brandt, dotter till poeten Rabbe Enckell – bildar de som en alldeles egen andlig och intellektuell enklav. En konstnär som går sin egen väg blir ofrånkomligen främmande i en samtid som skyggar för allt som överstiger den själv, och ett gestaltande av en sådan prekär belägenhet blir en ofrånkomlig del av varje mer angelägen konst. Att visa på olyckan är nämligen inte som en del tror att avvisa lyckan – tvärtom. Det är vägen till en vidare förståelse och därmed försoning: till en mer genuin lycka.