Politisk propaganda behöver inte bygga på lögner. Med handplockade sanningar, samordning och smarta mediestrategier kan en liten kör låta som ett helt folk – tills andra stämmer in på grund av grupptryck. Metoder som förfinats sedan första världskriget fann i höstens amerikanska valrörelse ett nytt finurligt utlopp, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
Det brukar heta ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Men denna tirad borde utökas med ledet ”politisk propaganda”. Sådan förekommer nämligen i former som får sanningskrav och vanlig hederlighet att framstå som utrotningshotade. Detta innebär inte att alla politiker ljuger hela tiden, men väl att vissa genom att överdriva och underdriva, klippa och klistra tvinnar sanningar så hårt att verkligheten framstår som helt annorlunda än den faktiskt är.
Ett klassiskt exempel på detta är när tyskarna 1944 lyckades slå i besökare från Röda korset att Theresienstadt – ett transitläger till Auschwitz – var en helt okej plats att bo på. Inför besöket reparerade de byggnader, byggde lekplatser och musikpaviljonger samt deporterade cirka 7 500 judar för att minska trängseln. Delegationen såg därför enbart en arrangerad kuliss av verkligheten och skrev positiva rapporter som sade att uppgifter om att judar deporterades från lägret måste vara falska. Ett mindre extremt, men i grunden lika grundfalskt, exempel är när Magdalena Andersson i valrörelsen 2022 sade: ”Att Moderaterna inte vill höja pensioner är kanske ingen kioskvältare”, trots att dessa just föreslagit höjda pensioner.













