En man som vill spela ishockey är oroad över jargongen i omklädningsrummet. Den är så hård och aggressiv, säger han. Han tycker också att det är onödigt våldsamt på rinken. På bilden i tidningen ser han atletisk ut – åt baletthållet. Hans framtoning är eftertänksam och kultiverad, och passar kanske inte så bra på en hockeyrink, vad vet jag? Men alarmklockorna har redan börjat ringa.
Media når beslutsfattare, och en grupp tillsätts för att undersöka värderingarna bland ishockeyspelare i omklädningsrummet. Jag har inte läst deras rapport, men kan föreställa mig att hockeyklubbar runt om i landet får uppmaningar att se över sina värderingar, och jobba på ett mer inkluderande språk i omklädningsrummet. Eller något i den stilen.
Men låt oss för sakens skull vända på alltsammans. Föreställ er en karl bred som en lagårdsdörr som ser ut att smälta in väl på en hockeyrink och tunga anpassad därtill, som nu lite förvånande säger att han inget hellre vill än dansa balett. Han har bara en önskan: att dialogen i sminklogen blir lite mer grabbig. Det låter ju ganska osannolikt, men är faktiskt en spegelbild av vad den känslige hockeyspelaren in spe sade. Vi skulle självklart inte gå denne vilsne karlakarl till mötes, utan säga: Hördu, grabben! Du passar nog bättre på en hockeyrink.
