En lördagskväll för några år sedan sitter Heimerson på en trivsam hotellterrass i staden Las Tunas med ett glas utspädd apelsinjuice och grunnar på hur kubanen alltid på något vis är nöjd med sin lott.
Det låter inte klokt. Kubanen har det ju för jäkligt, halvsvältande. Men han finner sig i tanken att det alltid kan bli värre. Och det kan det. Det går nämligen alltid åt helskotta för Kuba – ett evigt offer för kommunism.
Kubaner har kul. Men de sviker alltid sig själva. Det såg jag nu i Las Tunas, en stad med 165 000 invånare, 60 mil öster om huvudstaden Havanna. Det var andra gången som jag gjorde en långresa till ön, den största i Karibien.











