Ingen mindre än Robert Schumann gav följande omdöme om Felix Mendelssohn: ”Han är 1800-talets Mozart, den skarpaste musikern som tydligast genomskådar tidens motsättningar och den förste att försona dem.”
Någon tänker kanske att Schumann säkert överdrev, men då ska man veta att Goethe hade hört både Mozart och Mendelssohn uppträda som underbarn, och ansåg att Mendelssohn var den vassare av dem två.
Om vi antar att Schumanns omdöme om Mendelssohn faktiskt var rimligt, vad kan det då vara som Schumann syftade på, mer konkret? Vi kan få besked genom att lyssna på ett av Mendelssohns främsta verk, pianotrion i d-moll från 1839.