Partiledardebatten efter sommaren borde handla om framtiden. I stället blev den en uppvisning i ett land som tappat fotfästet. Regeringen försökte måla upp en bild av stabilitet: inflationen är på väg ned, reallönerna stiger, invandringen har minskat och hårdare tag mot kriminaliteten är på plats. Men när Ulf Kristersson talar låter det som om han beskriver ett annat land än det vi lever i.
Magdalena Andersson påminde krasst om verkligheten: 100 000 fler arbetslösa än när Tidöpartierna tog över, motsvarande hela Norrköping. Nooshi Dadgostar fyllde på med den vardag många redan känner av i plånboken: småbarnsfamiljer som trots två inkomster går back varje månad. ”Det har aldrig varit så dyrt att vara svensk” är inte bara retorik – det förklarar varför allt fler ser med skepsis på regeringens jubel över några tiondelars inflationssiffror.
Men här saknades också insikt. Många av de problem som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu använder som ammunition är i själva verket konsekvenser av deras egen politik. Arbetslösheten är resultatet av åratal av misslyckad arbetsmarknadspolitik under socialdemokratiska regeringar. Familjernas pressade ekonomi har förvärrats av skattehöjningar, en havererad energipolitik och en integrationsmodell som skapat bidragsberoende snarare än egenförsörjning. Att peka finger mot Kristersson är bekvämt – men det var Löfven och Andersson som byggde grunden till krisen.
