Finansminister Elisabeth Svantessons och Tidöregeringens vårbudget är som förväntat befriad från något mer välspäckat valfläsk. De stora reformerna brukar ju paketeras som självständiga ”events”. Det budgetströssel som skakades ut över medborgarna är framför allt riktat mot höga energipriser som tar fem miljarder kronor av det samlade ”reformutrymmet” på 8 miljarder.
Det handlar om elstöd på 3,4 miljarder kronor och sänkt drivmedelsskatt på 1,6 miljarder. Personer som undertecknad, som bor i ett eluppvärmt hus på landsbygden och kör en gammal Volvo dieselbil, är alltså bland de som gynnas mest. (En ber att få Tacke!) I övrigt sprätter man runt lite här och där, som utökat IVF-stöd till par som vill men har svårt att få barn, sommarjobb för unga och stöd till sommarbemanningen i vården – insatser som får runt en kvarts miljard vardera. Rymdföretaget Esrange får ett kapitaltillskott på 381 miljoner kronor.
Svantesson vill förstås paketera förslagen som ”ansvarstagande” i en orolig tid, där flaskhalsen Hormuzsundet i Persiska viken har etablerat sig som den kanske mest besökta platsen på Google Maps. Att budgeten som helhet går med ett större underskott, som Svantesson förklarar i huvudsak beror på de tidigare beslutade försvarssatsningarna och ukrainastödet, ska ses i ljuset av Sveriges goda statsfinanser och att det utrymmet ska användas för att putta upp den svenska ekonomiska vagnen över krönet på det konjunkturella motlut som vi haft under de senaste åren.
Samtidigt hävdar regeringen att reformutrymmet för nästa mandatperiod är mycket begränsat.
Oppositionen, och då framför allt Socialdemokraterna med den tidigare finansministern Mikael Damberg i spetsen, har en annan bild av vad ansvarstagande är och kallar budgeten ”ansvarslös”. De menar att det i stället är de tidigare utlovade skattesänkningarna som driver det stora budgetunderskottet. Vilka poster som ska räknas som finansierade eller ofinansierade ligger förstås i betraktarens ögon. Sanningen är att vi faktiskt har ett ganska stort budgetunderskott som i sig egentligen inte är något att oroa sig för. Vi har en låg statsskuld men däremot en mycket hög privat skuldsättning. Dessa är, om inte direkt så helt klart indirekt, kommunicerande kärl, men det innebär att det är svenskarna och inte staten som är de mest konjunktur och räntekänsliga.
Ska vi vara ärliga så är en balanserad ökning av skulderna relativt tillväxten en nödvändighet. Skulder är smörjmedlet i ekonomin, eftersom motsidan i balansräkningen, fordringarna, är det som via bankernas trolleri utgör våra betalningsmedel. Att ”skapa” belåningsbara tillgångar är huvudingrediensen i finansmarknadens ”värdeskapande arbete”. Att de privata skulderna har vuxit långt snabbare än ekonomin är ett större svenskt makroekonomiskt problem än statsfinanserna.
Samtidigt hävdar regeringen att reformutrymmet för nästa mandatperiod är mycket begränsat. Från den gröna vänstersidan är man i stort sett, kanske, enig om att det krävs skattehöjningar för att täppa till hålen i välfärden – och det gör det nog. Den åldrande och därmed ofta sjukare befolkningen är den stora strukturella utmaningen, i en värld där de geopolitiska spänningarna plötsligt skulle återgå till något slags normaltillstånd. Det är tveksamt om de kommer att göra det i närtid. Den luttrade räknar med fler presskonferenser och nya ”events” innan valet är klart.
