Nytt år är det nu, och med nyåret kommer nya ord. Men ordet ”ny” är inte nytt; det är ett av våra äldsta ord, som har funnits och hetat ungefär likadant i svenskan och dess förfäder så långt tillbaka som det går att spåra. Proto-indoeuropeiska néwos betydde också ”ny” då det begav sig för mer än 5 000 år sedan, och sedan har ordet fortplantats genom forngermanska niwjaz, urnordiska (niujaR) och fornnordiska nýr till nutida ny.
På de allra flesta andra indoeuropeiska språk heter ”ny” också något nyliknande: engelska new, spanska nuevo, grekiska νέος (néos), sanskrit (návya), persiska (naw), ukrainska нови́ й (novýj) – och många andra. ”Ny” är ett urgammalt ord som har visat sig påfallande motståndskraftigt mot nyord. Det är få ord i språket som är så stabila att de har bevarats igenkänneliga i nästan alla grenar av det indoeuropeiska stamträdet.
Ordet ”gammal” är inte alls lika gammalt, och det märker vi genom att det heter helt olika på välkända besläktade språk. Engelska old, franska vieux och latin antiquus liknar varken varandra eller svenskans ”gammal”. ”Gammal” har dock åtminstone forngermanska rötter, och liknande ord har funnits i alla germanska språk, även om tyska gammelig skiftat betydelse och engelska gamol knappt används längre.
