Ulf Kristersson avgår efter att det står klart att Tidö-underlaget förlorat valet – med knappare marginal än vad många länge trodde. Det som nu följer blir vad många däremot länge förutspått: en oviss förhandling om regeringsmakten.
Det är ett oerhört knappt och oklart mandat som oppositionssidan har. Det är förståeligt att till exempel V-ledaren segerrusigt går ut och talar om att ”svenska folket har röstat bort Tidö”. I själva verket står svensk politik på ungefär samma fläck där den stått sedan 2018. Den enda skillnaden är vilka som lyckats skrapa ihop några tiotusen röster fler för en ytterst bräcklig riksdagsmajoritet.
Förra mandatperioden blev parlamentariskt ”ospännande” – ända fram tills att kvittningen bröt samman. Att det kommer att bli politiska vildar även i denna riksdag är en lågoddsare. Att få Vänsterpartiet och Centerpartiet att utan vidare samsas om den ekonomiska politiken, om det nu blir ett rent rödgrönt regeringsunderlag, kommer inte att bli lätt. Det är väl troligt att den här mandatperioden blir lite mer som den som föregick Tidöregeringen.
