Jag var nere och utslagen efter Friskis & Svettis-äventyret i mitten av 1980-talet. Men jag hade gjort in- och avtryck, fått utmärkelser, figurerat i en mängd tidningsartiklar, gjort reklam för bland annat Keso och suttit i SVT:s soffor. En som lagt märke till mig var Hasse Olsson på Dagens Industri. Med Hasse flyttade jag till en ny värld.
Jag, min dåvarande hustru och vårt första lilla barn levde vid den här tiden på hennes föräldrapenning i Åkersberga. Själv var jag helt utan inkomst efter låginkomståren med Friskis & Svettis. Och dessutom rejält tilltufsad av skilsmässan från det jag brukar kalla min första bebis. Jag hade inga idéer alls om hur jag skulle komma vidare.
Då – mitt i mörkret, som en räddande ängel – ringde chefredaktören för Dagens Industri. Han ville bjuda mig på lunch på finkrog i Stockholms city. Jag tackade givetvis ja, utan att veta något om hans avsikt, vilket visade sig vara att erbjuda mig att skriva en spalt om hälsa i tidningen, en tidning som så klart bara fanns på papper så här ett decennium innan någon visste något om internet.










