Tyskland var länge Europas ekonomiska lokomotiv. Nu pressas landet av industrikris, höga energikostnader och växande politiska motsättningar. AFD:s framgångar i öst försvårar Friedrich Merz försök att samla landet – samtidigt som EU behöver ett starkt tyskt ledarskap.
Tyskland har länge varit en ekonomisk stöttepelare för EU, med stark industri, hög tillväxt, låg arbetslöshet och en skuldbroms som begränsat statens upplåning. Medan Spanien, Frankrike och Italien kämpat med stora budgetunderskott och svag tillväxt har Tyskland klarat sig igenom de flesta lågkonjunkturer. I dag delar Tyskland i stor utsträckning problemen med de andra länderna. Energipriserna har nått sina högsta nivåer efter att Angela Merkel lade ned välfungerande kärnkraftverk för att förlita sig på rysk gas och olja och egen kolproduktion. När miljöpolitiken inom EU lades om med tonvikt på förnybar energi, stod Tyskland utan lönsam elektricitetsproduktion med sina relativt få vindkraftverk, utan vattenkraft eller kärnkraftverk men med en stor befolkning på en liten yta. Arbetslösheten har stigit kraftigt med stängningen och med permitteringar inom bil- och kemisk industri. Bland annat är bilindustrin utsatt för kinesisk konkurrens med billiga och subventionerade elbilar. Infrastrukturen är också eftersatt, särskilt inom transportsektorns tågtransporter, vägar och utrustning. Försvarsutgifterna har drastiskt ökat i och med Natostödet till Ukraina, där Tyskland levt upp till sitt löfte att vara den starkaste finansiären, men också med Tysklands egen ökade militära beredskap. Välfärdssektorn är också hotad genom att Krankenkasse, den allmänna sjukförsäkringen, har haft stigande kostnader, men också genom kostnader för en stigande arbetslöshet. Som nyvald förbundskansler har Friedrich Merz, tillsammans med regeringspartnern SPD, avskaffat skuldbromsen och gett 108 miljarder euro till försvaret, 500 miljarder till investeringar i strukturförbättringar och klimat, samt 500 miljarder till välfärd. Detta borde ha tillfredsställt medborgarna, men i valet till förbundsdagen 2025 fick det år 2013 bildade populistpartiet AFD hela 20,8 procent av rösterna och 152 av 630 mandat, ett parti regeringen rentav försökt förbjuda då det ansetts vara högerextremistiskt.
Men det skulle bli värre: regionalvalen i de östra tyska delrepublikerna visar en rent av otrolig framgång för AFD, vilket kan innebära en kännbar förlust för förbundsregeringen med krav på kanslerns avgång. Om vi backar bandet till år 1991, då Västtyskland betalade en stor summa för att kunna överta DDR, något som ännu i dag kännetecknar de regionala skatteöverföringarna från väst till öst, kan orsakerna enkelt förklaras. År 1991 var DDR det ekonomiskt starkaste landet i Östeuropa med cirka 58 procent av Västtysklands bnp per capita. År 2025 är bilden en annan: de östra tyska delrepublikerna är fattigare än de andra östeuropeiska länderna, frånsett Rumänien och Bulgarien. De andra östeuropeiska länderna fick ingenting alls efter Sovjetunionens sammanbrott utan fick reformera sina ekonomier och sin konkurrenskraft, medan de östtyska delstaterna fick ett massivt stöd i form av ett slags Marshallhjälp som ännu pågår, men där de västtyska delstaterna alltjämt har högre bnp per capita. Kan man rentav säga att de östtyska delstaterna drabbats hårdare av en långvarig lågkonjunktur, arbetslöshet och industriell nedläggning? De stora bilfabrikerna som nu har problem finns dock övervägande i den västtyska delen. Men själva den ekonomiska utvecklingen i östra Tyskland visar på motsvarande problem som år 1991 med låg nivå av entreprenörskap, teknisk utveckling, miljöomställning och en markant avsaknad av enhörningar som kunde vända trenden.
