Många av sångerna i Schuberts sångcykel ”Die schöne Müllerin” är skrivna i den strofiska form där musiken är densamma i alla verser medan texten förnyas.
Detta faktum belyser Schuberts anknytning till tidigare romanssångsideal där musiken ska vara underordnad poesin. Men Schubert går vidare. Hans pianoackompanjemang slutar vara underordnat sången och blir en samarbetspartner som även kan få huvudrollen.
Schubert utvidgar dessutom formanvändandet i romanssången i två steg på ett häpnadsväckande sätt, vilket möjliggör komponerandet av ett nytt slags djuplodande sånger eller sångcykler med påfallande djup som ”Die schöne Müllerin”.











