Politiker talar gärna om principer, ansvar och moral. Men när en partikamrat hamnar i blåsväder är det sällan ideal som avgör om stödet består. Oftare handlar det om en kall kalkyl för att försvara de egna så länge priset är hanterbart – och överge dem när kostnaden blir för hög. Fallet Graham Platner är det senaste i en rad exempel på denna kallhamrade politiska logik, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
När senatskandidaten Graham Platner i delstaten Maine i förra veckan hoppade av sin kandidatur blev få förvånade. Han hade på bara några dagar gått från att beskrivas som Demokraternas bästa hopp om att besegra den sittande republikanen Susan Collins i höstens mellanårsval, till att ses som ett sänke för partiet nationellt. De anklagelser som tvingade honom att stiga åt sidan var dock bara de senaste i en lång rad ”affärer” – och att det krävdes beskyllningar om våldtäkter för att få honom att hoppa av belyser ett problem i modern politik.
Platner omgavs tidigt av kontroverser, som sträckte sig från uttalanden i sociala medier via nazistiska tatueringar till kvinnoproblem som gav hans motståndare både inom och utom partiet gott om politisk ammunition. Först rapporterades att han mellan 2009 och 2021 skrivit över 1 800 inlägg på Reddit, där han bland annat hade frågat varför svarta inte ger dricks på restauranger och menat att berusade kvinnor får skylla sig själva om de blir våldtagna. Det blev också känt att Platner tidigare beskrivit sig som ”kommunist”, riktat hårda angrepp mot poliser, rasat mot vita landsortsbor och uttalat stöd för användandet av politiskt våld.
Sedan kom en video som visade att Platner har en dödskalle över korslagda ben tatuerad på bröstet – den Totenkopf-symbol som användes av den del av SS som ansvarade för Förintelsen. Samtidigt uppdagades rapporter om sexuellt explicita textmeddelanden till kvinnor, plus uppgifter från tidigare flickvänner som beskrev hans beteende som obehagligt.
Platners försvarslinje under denna flera månader långa process följde ett standardiserat mönster. Han sade att nätkommentarerna kom från en period präglad av depression efter hans militärtjänstgöring och inte återspeglade vem han var nu, och att han skaffat tatueringen berusad under sin tid som marinkårssoldat utan att känna till dess nazikoppling. Kritiker både inom och utanför hans parti menade dock att mönstret tydde på dåligt omdöme, problem med kvinnor, rasistiska uppfattningar och en svaghet för politisk extremism. De demokratiska primärvalsväljarna valde dock ändå att tro på honom och röstade fram honom som kandidat.
