Sveriges omfattande stöd till Ukraina har vuxit till ett av vår tids största politiska och ekonomiska åtaganden. Det motiveras med säkerhet och solidaritet. Men omfattningen, kostnaderna och de demokratiska följderna har aldrig prövats med den tydlighet frågan kräver. Det är hög tid att skilja mellan stöd för Ukraina och okritisk acceptans av varje svensk miljardöverföring, skriver socionomen Andreas Eklund.
Sveriges stöd till Ukraina har ofta beskrivits som ett försvar av demokrati, frihet och europeisk säkerhet. Det råder ingen tvekan om att Rysslands invasion av Ukraina är ett allvarligt brott mot internationell rätt, och Ukraina har rätt att försvara sig. Men just därför måste vi också våga ställa den svåra frågan: Vad händer med demokratin när demokratiska stater indirekt deltar i krig genom vapenleveranser, ekonomiskt stöd och miljardöverföringar utan att medborgarna fullt ut får pröva den politiska och moraliska innebörden?
Demokrati bygger på fria val, rättsstat, öppen debatt och fredliga maktskiften – inte på blod, våld och död. När ett land säger sig försvara demokrati genom att finansiera ett krig uppstår därför en principiell konflikt. Frågan är inte om Ukraina har rätt till självförsvar. Frågan är hur långt Sverige ska gå i att, med svenska skattebetalares pengar, bli en allt djupare medfinansiär av ett krig utan en bredare demokratisk förankring.
Sedan 2022 har Sverige bidragit med över 100 miljarder kronor i stöd till Ukraina. Det militära stödet uppgår enligt regeringen till omkring 103 miljarder kronor, samtidigt som ramen för 2026–2027 omfattar ytterligare cirka 80 miljarder kronor. Som jämförelse uppgår Polismyndighetens anslag för 2026 till cirka 48,4 miljarder kronor. Sveriges planerade militära stöd till Ukraina under två år motsvarar alltså nästan två års finansiering av hela Polismyndigheten.
Detta måste kunna diskuteras utan att människor omedelbart anklagas för att gå främmande makts ärenden. I en demokrati måste det vara möjligt att samtidigt fördöma Rysslands invasion och ifrågasätta den svenska statens prioriteringar.
Samtidigt befinner sig Sverige i ett pressat inrikesläge. Många hushåll påverkas av höga drivmedelspriser, ökade elkostnader, höga bostadskostnader och stigande livsmedelspriser. Många upplever dessutom att löneutvecklingen inte följer med i samma takt som prisökningarna, vilket successivt urholkar människors privatekonomi och ekonomiska trygghet.
Parallellt kämpar polisen med grov kriminalitet, skjutningar, sprängningar och organiserade kriminella nätverk. Många kommuner brottas samtidigt med underskott inom äldreomsorg, socialtjänst och skola. Trots detta upplever många medborgare att staten visar större handlingskraft när det gäller internationella konflikter än när det gäller problemen på hemmaplan.
Här uppstår den centrala demokratiska frågan: Har staten rätt att lägga tiotals miljarder kronor på ett utländskt krig samtidigt som svenska medborgare upplever försämrad trygghet, välfärd och levnadsstandard? Och om svaret är ja – varför har detta aldrig blivit föremål för en tydligare demokratisk prövning inför väljarna?
Utöver det direkta militära och ekonomiska stödet har Sverige också tagit emot tiotusentals ukrainska flyktingar under massflyktsdirektivet. Staten har finansierat boenden, dagersättningar, sjukvård, skolgång och ersättningar till kommuner och regioner. Enligt Migrationsverket betalades omkring 6,5 miljarder kronor ut under 2025 i ersättningar kopplade till mottagandet av skyddsbehövande från Ukraina.
Demokrati kräver mer än goda intentioner. Den kräver insyn, proportionalitet och ansvar inför medborgarna.
Det handlar alltså inte längre om symboliska hjälppaket, utan om mycket omfattande ekonomiska åtaganden från svenska skattebetalare – både inom Sveriges gränser och utanför dem.
Naturligtvis finns det humanitära argument för att hjälpa människor som flyr från krig. Sverige har en lång tradition av internationell solidaritet. Men i en demokrati måste även humanitära och utrikespolitiska beslut kunna diskuteras öppet i relation till landets egna ekonomiska och sociala verklighet.
Sverige har historiskt byggt mycket av sin självbild på återhållsamhet och försiktighet i krig. Under andra världskriget valde Sverige, trots starka moraliska argument mot nazismen, att inte gå in militärt i konflikten. Den hållningen kan kritiseras, men den visar samtidigt att Sverige tidigare förstått att krigsdeltagande – även indirekt – kräver stor försiktighet och bred samhällelig förankring.
I dag ser vi i stället hur vapenleveranser och omfattande ekonomiska stödpaket gradvis normaliseras. Det största problemet är därför inte enskilda stödpaket i sig, utan att en ny politisk princip håller på att etableras: att svenska skattebetalare kan göras till indirekta deltagare i internationella konflikter genom budgetbeslut utan att frågan behandlas som den historiskt och moraliskt avgörande fråga den faktiskt är.
Demokrati kräver mer än goda intentioner. Den kräver insyn, proportionalitet och ansvar inför medborgarna. Om regeringen anser att Sveriges säkerhet kräver omfattande stöd till Ukraina måste den också tydligt redovisa vad detta kostar, vilka konsekvenser det får för Sverige och vad som prioriteras bort.
Att ifrågasätta omfattningen av Sveriges Ukrainastöd är inte detsamma som att försvara Ryssland. Det är att försvara principen att stora beslut om krig, fred och skattebetalarnas pengar måste tåla demokratisk granskning.
För om demokratin ska försvaras måste den också respekteras – även när frågorna är svåra. Kanske särskilt då.
Andreas Eklund
Socionom
