Min mor hade två äldre vänner, låt oss kalla dem Barbara och Nils. Barbara kom som krigsbarn till Sverige från Tyskland, fick på ålderns höst alzheimer och blev alltmer aggressiv mot sin man Nils, som genom decennierna bland annat irriterat sig på Barbaras alla vilda och tama katter. Barbara förändrades av sjukdomen. Slut med sociala hämningar och självkontroll. Orden for som giftpilar genom luften – och de kom som från ingenstans. ”Han har skjutit ihjäl mina katter”, kunde hon plötsligt säga, över en lunch. Det var fint att umgås med dem, men det var inte lätt.
Efter lunch ville Barbara gärna gå på en promenad ned till havet, och där slog hon fast att havet var försvunnet. ”De har tagit bort det.” Samtalen med det gamla paret kom alltmer att handla om att undvika återvändsgränder och fånga de korta ögonblick av sol, av öppningar till klarhet, som gavs. Det var lätt att bli rörd över det gamla paret, deras personligheter och deras öde – om nu sådant går att skilja åt. Hur de levde sina liv, och hur de levde sina liv tillsammans. Barbara och Nils ville slå sig ned på en parkbänk när vi gick våra promenader. Min mor höll samtalet i gång, trots alla svårigheter, av kärlek till sin väninna, som definitivt var den mest levande och temperamentsfulla i min barndoms persongalleri. Ibland kunde det bli tyst för några ögonblick, men inte den tystnad som liknar ett tigande, utan en rogivande sådan. Barbara och Nils betraktade fåglarna, vågorna på stranden, och liksom bekräftade varandras seende. De var i de stunderna inte ensamma med varandra, utan ensamma tillsammans.
