En del av den franska revolutionens aktivister tolkade inte slagordet ”broderskap” bokstavligt utan ansåg att också kvinnan skulle vara fri och jämlik. I denna sjunde del av artikelserien om de politiska ideologierna tittar vi närmare på feminismen, en ideologi som med tiden har blivit alltmer komplex.
Vi har tidigare sett att ideologier ofta representerar ett subjekt, såsom individen, arbetaren, företagaren, traditionen eller folket. Under franska revolutionen blev människan på allvar till samhällets mått, men en del aktivister menade att de rättigheter man kämpade för bara verkade tillfalla den ena hälften av befolkningen: männen. Många revolutionärer var influerade av Jean-Jacques Rousseaus idéer, som präglades av en traditionalistisk syn på könen, där flickans och kvinnans främsta uppgift ansågs vara omvårdnad.
Krav på jämlika rättigheter mellan kvinnor och män fick inte genomslag i revolutionen, men idealen fanns med från början, bland annat via Olympe de Gouges (1748–1793) ”Deklaration om kvinnans och medborgarinnans rättigheter” från 1791. Året efter denna deklaration utkom brittiska Mary Wollstonecrafts (1759–1797) ”Till försvar för kvinnans rättigheter” (1792). Denna bok brukar betraktas som den viktigaste skriften för den första vågens feminism. Med den första vågens feminism avses en rörelse där man fokuserar på formella rättigheter snarare än på sociala strukturer och liknande.
