Man kan oja sig och beklaga, gnälla och hävda att man är missförstådd och feltolkad. Och faktiskt rent sakligt ha goda grunder för sitt självömkande. Men man ska nog inte underskatta den kraft som motstånd i bästa fall kan generera.
Låt mig blicka tillbaka ett drygt decennium, till det år som min bok ”Mellan klan och stat –somalier i Sverige” kom, 2014. Jag var spänd inför publiceringen eftersom allting som rörde migration- och integrationsfrågor var extremt laddat, på en helt annan nivå än det är idag.
Jag var väl medveten om debattklimatet, men tänkte att jag knappast kunde misstänkas ha onda avsikter att skriva i ett ämne som dittills tycktes okänt för de allra flesta – klanen som organisationsform och dess möte med staten.











