Att medeltiden kunde vara grym är det nog ingen som betvivlar. Men en del händelser har hamnat i skuggan av större skeenden. En av dem är Käpplingemorden, som var ett resultat av konflikter mellan svenska och tyska borgare i Stockholm under det sena 1300-talet. En tragedi som blev en del av grundandet av Kalmarunionen.

Sedan 1250-talet hade Stockholm förbindelser med Hansan och tyska handelsstäder, vilket ledde till en stor invandring av tyska handelsmän och administratörer till Sverige. I Stockholm kom de snart att tillhöra det ledande samhällsskiktet, då staden växte fram som den främsta utskeppningshamnen för järn och koppar från Bergslagen. Det var främst tyska köpmän, framför allt från städer som Lübeck och Danzig, som ägde det kapital och de fartyg som krävdes för att exportera malmen till Europa. I utbyte importerade de salt, tyger, kryddor och öl till Sverige. Tyskarna bidrog dock till Stockholms framväxande som ekonomisk metropol under 1300-talet. De förde inte bara med sig det tidigare nämnda kapitalet, utan även internationella kontakter och juridiska system i en form som ännu inte slagit igenom i Sverige. Men deras maktposition skapade också djupa etniska och politiska klyftor i staden.

Kung Magnus Eriksson försökte bromsa det tyska inflytandet genom sin stadslag, som ironiskt nog hade stora likheter med just tysk lagstiftning. I och med denna stadslag infördes en regel om att högst hälften av medlemmarna i en stads råd fick vara tyskar, med syftet att förhindra att tyska köpmän helt tog över styret i svenska städer. Greppet tyskarna hade om stadens styre var extremt starkt. I praktiken var det ofta de rika tyska köpmännen som fattade de avgörande besluten, då de kontrollerade stadens ekonomi.