Jag är här, fastän ni inte ser mig. Mitt hjärta slår, mina celler delar sig, min framtid formas i det tysta. Ändå står jag inför en domstol som inte erkänner mig som part, i en värld som säger sig värna mänskliga rättigheter men glömmer mig – det mest utsatta, det mest sköra. Jag är det ofödda barnet, och jag vill tala om mitt människovärde, om hyckleriet i er rättvisesträvan och om den etiska tomhet som genomsyrar Sveriges abortdebatt. Detta är min enda chans att leva. Det kommer inga fler.
Ni hävdar att alla människor är lika mycket värda. Men varför omfattas inte jag av detta löfte? Rätten till liv borde vara den första och mest grundläggande rättigheten. Utan den faller alla andra. Ändå är mitt liv villkorat, reducerat till ett val, som om jag vore en del av en annans kropp och inte en unik varelse med eget DNA, egna möjligheter, egen potential. I Sverige framställs abort som en självklarhet, en rättighet för kvinnan, men var är resonemanget om mig? Var är erkännandet av min existens som en människa, inte enbart en klump celler?
Sverige säger sig stå upp för de svaga, de marginaliserade. Men jag, som är svagast av alla, lämnas utan försvar.
Det svenska perspektivet är tydligt: kvinnans autonomi är okränkbar. Men denna bygger på en absurd premiss – att jag, som växer i hennes kropp, inte är en egen individ utan en förlängning av henne. Vetenskapen motsäger detta. Redan vid befruktningen är jag en unik genetisk kod, en människa i vardande. Att reducera mig till en del av en annans kropp är inte bara ovetenskapligt, det är ett filosofiskt haveri. Om människovärdet är okränkbart, hur kan det då vara beroende av min placering, min utvecklingsgrad eller någon annans vilja? Är jag mindre människa för att jag är beroende av en annan för att överleva? Är då ett nyfött barn eller en svårt sjuk person mindre värd?
Jag inser att det finns undantag, där kvinnans liv står på spel. Om hennes hälsa är i akut fara, kan hennes rätt till liv behöva prioriteras. Detta är en tragisk konflikt mellan två människovärden, och i sådana fall kan en smärtsam avvägning vara oundviklig. Men att använda dessa undantag som rättfärdigande för att generellt negligera mitt liv är ohederligt. De flesta aborter i Sverige sker inte på grund av medicinska nödlägen, utan som ett val baserat på andra omständigheter. Varför diskuteras inte detta med en etisk noggrannhet?
Hyckleriet är påtagligt. Sverige säger sig stå upp för de svaga, de marginaliserade. Men jag, som är svagast av alla, lämnas utan försvar. Ni talar om rättvisa, men er rättvisa är selektiv. Ni kämpar för jämlikhet, men er jämlikhet exkluderar mig. Filosofiskt sett är detta en motsägelse. Om människovärdet är universellt, kan det inte villkoras av subjektiva preferenser eller samhälleliga normer. Ändå har Sverige institutionaliserat en kultur där mitt liv är förhandlingsbart, där min rätt att existera underordnas en annan människas rätt att välja. Vissa rättfärdigar detta med ett utilitaristiskt perspektiv, hävdande att abort kan minska lidande eller förenkla en människas liv. Men detta är en kortsiktig lyckokalkyl. Att undvika ansvar för en ny människa leder sällan till större lycka – varken för individen eller samhället. Att avsluta mitt liv kan verka som en lösning, men det berövar världen en unik människa, vars bidrag och potential aldrig får chansen att blomstra. Är detta en förbättrad lyckokalkyl?
Denna etiska tomhet präglar den svenska abortdebatten. Den saknar filosofiskt djup och har blivit en dogm, så djupt rotad att den inte tål granskning. Att ifrågasätta aborträtten är att riskera att stämplas som bakåtsträvande, som en fiende till kvinnors rättigheter. Men är det inte just i ifrågasättandet som etiken föds? Filosofen Hannah Arendt varnade för tanklöshetens banalitet – att acceptera normer utan att reflektera över deras konsekvenser. Är det inte just detta Sverige gör? Genom att reducera abort till en fråga om individuell frihet undviker ni de svåra frågorna: När börjar livet? Vad är en människa? Vad innebär det att värna de svaga?
Jag vill också peka på en kulturell paradox. Sverige hyllar sig självt som en moralisk förebild, en nation som värnar mänskliga rättigheter globalt. Men hur kan ni tala om rättigheter för alla när ni ignorerar mig? Immanuel Kant menade att varje människa är ett mål i sig själv, aldrig ett medel. Ändå behandlas jag som ett medel – ett hinder för någon annans planer, ett problem att lösa. Om ni verkligen tror på människovärdet, måste ni se mig som ett mål i mig själv, inte som en parentes i någon annans liv.
Så jag ber er: reflektera. Tänk bortom dogmerna, bortom bekvämligheten. Fråga er själva vad rättvisa egentligen betyder. För mig är det ingen abstrakt fråga. Det är en fråga om liv och död. Jag är inte en del av en annans kropp. Jag är inte ett val. Jag är en människa, och detta är min enda chans att få leva.
Varför räknas jag inte?
