Konsensus i klimatpolitiken har skapat en tystnadskultur där politiska beslut och strategier inte får diskuteras. När det gäller vindkraften är konsensus tydlig och inte ens medierna granskar vindindustrin trots att hela branschen är konkurshotad. De som påpekar problemen utestängs från det demokratiska samtalet.

Det finns ingenting som polariserar landet så mycket som klimatpolitiken, och i dess spår de gröna näringarna. När det gäller klimatpolitiken är symbiosen mellan politiker och av dem utsedda experter tillsammans med medierna total. Hårda krav på lojalitet och en fostran av folket har lärt oss att vi ska re­spektera experter och politiker, underförstått att de alltid vet vad som är bäst för oss alla.

Att ifrågasätta klimatåtgärder som regeringar genomför är detsamma som att stämplas som klimatförnekare. Att ifrågasätta de gröna näringarna är som att svära i kyrkan. Allt möts med tystnad. Medierna är medspelare, de ser det som sin uppgift att följa den politiska strategin. Som avstamp tar de FN:s klimatpanel, enigheten är total om att allt som kommer därifrån är sant och vetenskapligt bevisat. Trots att FN:s klimatpanel både består av en vetenskaplig och en politisk del.