Turbulensen kring Liberalerna väcker både kritik och viss skadeglädje på båda sidor av det politiska fältet. I själva verket är partiets kris ett symtom på en större nationell kris.
Simona Mohamsson och hennes nya linje gentemot Sverigedemokraterna stod som segrare efter Liberalernas landsmöte, där hennes fortsatta ledning av partiet sattes på prov. Samtidigt hörs högljudd kritik inom partiet, med avgående liberala profiler och öppna protester i förbunden. Det är uppenbart att det finns en betydande oenighet inom partiet om hur Liberalernas svårigheter i opinionen ska förstås, vilket för närvarande gör det ganska sannolikt att partiet åker ur riksdagen. Denna oenighet om problemformuleringen är i själva verket en stor del av partiets faktiska problem.
Exempel på denna problemformulering märks i påståenden om att Liberalernas problem handlar om att partiet tappat förtroendet i skolfrågan. Eller om att partiet, som funnits sedan 1934 och haft framträdande företrädare som Bertil Ohlin och Bengt Westerberg, plötsligt skulle ha förlorat sin liberala själ under Simona Mohamsson i och med omfamnandet av Sverigedemokraterna. I denna inramning framträder i själva verket en motvilja mot att förhålla sig till en realistisk bild av verkligheten, till förmån för symbolpolitisk posering.











