LEDARE: Hårdmjuk makt med kinesiska särdrag
Statliga kinesiska tv-jätten CCTV:s högkvarter i Peking. (Foto: Feng Li/Getty Images)


Året kunde ha börjat trevligare för den som oroar sig för Kinesiska kommunistpartiets propagandakrig mot världen.

Redan innan årsskiftet meddelade en av regimens främsta taltrattar, statliga tv-jätten CCTV, att man storsatsar på en helt ny global medieplattform – ett led i försöken att tvinga hela världen att uteslutande måla bilden av Kina i framstegens och harmonins glada färger.

LEDARE: 2016 – Lugnet före stormen?

Men regimen har så klart fler verktyg i lådan: Kinabevakaren Jojje Olsson kunde i dagarna konstatera att danska Berlingske nu sällat sig till samma bekymmersamma skara som svenska SvD genom att låta Kinas ambassad i landet köpa propagandaplats i tidningen – en elva sidor lång färgbilaga som bland annat upplyser danskarna om hur bra det går i Tibet och hur fredligt och ansvarsfullt Kina agerar i världen i allmänhet.

Rent allmänt har den senaste månaden inte bjudit på särskilt uppmuntrande tillrop när det gäller de nordiska ländernas attityd till kommunistregimen i Peking.

I början av december sammanfattade SVT:s Uppdrag Granskning Sveriges flathet mot Kina, men även vreden som drabbade Norge efter fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo 2010.

Strax därefter, som för att illustrera poängen, lade sig Norge mer eller mindre sig platt för Kina för att få slut på sex år av bilateral iskyla.

Precis innan jul passade utrikesminister Margot Wallström på att ge ett bedrövligt undvikande och föga lovande svar på en interpellation om Kinesiska regimens organstölder från samvetsfångar.

Om man behövde en påminnelse om vad det är för regim det tigs om och fjäskas för så berättade nu i veckan Peter Dahlin – svensken som greps i Kina och tvingades till en tv-sänd ”bekännelse” för sitt människorättsarbete – för The Guardian om sina erfarenheter av att ha fått sina mänskliga rättigheter kränkta i ett ”svart fängelse” i Peking. Om den av kinesiska regimen alltjämt kidnappade svensken Gui Minhai är det för övrigt fortsatt tyst.

Och nu alltså Berlingskes propagandabilaga.

Jag har tidigare vädrat tanken om att kommunistpartiet aldrig kommer att få den ”mjuka makt” den så hett eftersträvar, helt enkelt för att sådan inte kan framtvingas med de verktyg partiet besitter: pengar, lögner, påtryckningar och våld. Så länge Kina förknippas så starkt med kommunistpartiets brott så hjälper inte allt smink i världen.

På senare tid har jag dock börjat undra om det spelar någon roll. Kanske nöjer sig partiet sig med att fortsätta expandera sin ”hårdmjuka makt med kinesiska särdrag”? Kanske räcker det för de ändamål man vill uppnå? Det börjar ju allt mer likna en ren framgångssaga; de nordiska exemplen bara är en del av en global trend av konkreta och symboliska utrikespolitiska segrar för Kinas regim.

Det finns dock något i diktaturens själva psykopatologi som talar emot det här. Kinesiska kommunistpartiet verkar inte nöja sig med att vara fruktat och vinna segrar. Det verkar verkligen, genuint, vilja bli respekterat och omtyckt. Det skiner igenom i den lättkränkthet som märkligt nog bara tycks växa, parallellt med dess internationella makt.

Kanske handlar det om narcissism eller självrättfärdigande. Kanske springer det ur ett krasst konstaterande att riktigt säkert sitter man först när folk faktiskt genuint älskar en, eller åtminstone tillräckligt djupt tror sig göra det.

Kommunistpartiet har under hela sin tid vid makten på olika sätt försökt tvinga och indoktrinera till sig kinesernas kärlek (numera gör man det mestadels lite mer subtilt, med nationalismens hjälp). Det är väl rimligt att anta att slutmålet med propagandakriget är att inte bara kineserna, utan hela världen ska respektera och hylla Kinesiska kommunistpartiet, så att varken impulser utifrån eller inifrån ska störa ”stabiliteten” och ”harmonin”.

Om så är fallet är det ändå svårt att se hur resten av världen ska kunna omvändas utan verklig ”mjuk makt”, vilken jag lyckligtvis inte tror kan tvingas, köpas eller manipuleras fram.

Ett sista påpekande i sammanhanget: Det är under rådande omständigheter viktigt att konstant påminna om att alla kinesiska medier som lyder under kommunistpartiets lagar inte är medier i västerländsk mening. Hela konceptet med media som en ”femte statsmakt” är ett främmande, avskyvärt västerländskt koncept för kommunistpartiet, och det här erkänner partiet helt öppet. Medias uppgift i kommunistpartiets Kina är att tjäna och förhärliga partiet, och djupast sett är de medier som direkt styrs av eller är underkastade den kinesiska regimen alltså – oavsett hur de kan se ut på ytan – vad vi i västerlandet definierar som propaganda.

Tyvärr lär det väl bli anledning att återvända till de här frågorna under 2017.