I Sofia Sivertsdotters poetiska bok ”Blomma innan bladen faller” beskrivs med stor känslighet det otroliga i att finnas till på jorden. Att existera är dock ingen lätt sak, men mörkret är besvärande just i kraft av det ljus som vi härstammar från.
Sofia Sivertsdotters nya bok ”Blomma innan bladen faller” handlar om det poesi alltid har kretsat kring: det outsägliga, förgängligheten och skönheten i det som kan tyckas obetydligt. Till formen är det förvisso inte riktigt fråga om dikt, utan varje uppslag består av en titel på vänstra sidan och ett prosastycke på den högra. Denna prosa består av tre stycken, vars tilltal är poesins snarare än prosans. Bara prologen och epilogen är till formen skrivna som dikter och handlar om vad som sker i mötet mellan människa och litteratur. Prologen beskriver hur texten ligger orörd innan vi börjar läsa och uppmanar oss att fokusera på det som verkligen går in.
Och mycket i Sivertsdotters poesi går rakt in i själen. I texten ”Världen vaknar” skriver hon att världen hade kunnat vara torftig, stum och tom, men nu är den inte det utan fylld av liv, musik och unikhet. En tanke som infinner sig när man läser poesi som denna är den om skönhetens mystik. En av människosläktets äldsta frågor lär vara varför det finns något snarare än inget, men en lika väsentlig fråga borde vara varför världen är skön snarare än ful. Det mesta som inte har förvrängts av människans trötthet och ibland bristfälliga skaparkraft har vi förmågan att se det vackra i: barnen, djuren, växterna, stenarna, havet, stjärnorna, planeterna och månarna.












