För första gången någonsin finns nu den klassiska japanska romanen ”Botchan” från 1906 i svensk översättning. Skribenten fascineras av ämnet om ett Japan som börjar uppgå i en alltmer globaliserad värld, men ställer sig också frågande till berättelsens skådeplats och huvudperson.
Ofta finns det något lite övertydligt med att ha förord i böcker. Det ger sken av att läsaren inte är kapabel att ta till sig boken utan hjälp och att texten i sig kanske inte kan förmedla sitt budskap. Därför kan jag tycka att efterord är att föredra. I ”Botchans” fall är jag dock tacksam över förordet, som är författat av de två bröderna som har översatt romanen från japanska: Emil och Linus Berglund. Även om ”Botchan” är en till synes enkel berättelse om en ung lärare som blir motarbetad på en landsbygdsskola måste den helt förstås i sitt mer komplicerade sammanhang.
Bröderna Berglund pekar på att romanens författare, Natsume Sōseki – som kom till världen 1867 – föddes i en mycket omvälvande tid. Under 1600-talet hade Japan helt stängt sig för utländska influenser och utvisat invandrare, såsom missionärer. Så kom det att vara fram till 1854, då Japan åter öppnade upp för Västerlandet och därför började industrialiseras. På bara 50 år gick landet från att vara feodalt till att bli en industriell stormakt. Sōseki hade erfarenhet av Västerlandet, efter att ha bott ett par år i London. Han beskrev dessa två år som fasansfulla och såg med bävan framför sig hur Japan skulle bli lika kyligt och instrumentellt som Västerlandet. Utan att explicit ta upp denna situation är ”Botchan” en roman som handlar om brytningen mellan det gamla och det nya Japan. Ett naturligtvis mycket angeläget ämne, som kan förklara varför den i hemlandet är en av de mest älskade böckerna.
