På senare år har en ny tes fått fäste i samhällsdebatten: att kvinnors ökande inflytande inom akademi, myndigheter och offentlig sektor bidrar till att försvaga västerländska institutioner. Men bygger påståendena om ett framväxande matriarkat på fakta eller på gamla föreställningar om manligt och kvinnligt? Frågan säger kanske lika mycket om vår syn på makt som om kön.
”Om utveckling vore en kvinnlig angelägenhet skulle vi fortfarande bo i gräshyddor.” Yttrandet fälldes av Camille Paglia, professor i konsthistoria, och spreds som en präriebrand när hon 1990 kom ut med sin doktorsavhandling. Den medelålders akademikern var en mediesmart posör som snabbt nådde stjärnstatus med sin showigt rabulistiska stil och exhibitionistiska sinnelag. Camille Paglia lämnade helt enkelt ingen oberörd, hon var antingen hatad eller älskad, och blev därför en perfekt katalysator för den polariserade debatten om manligt respektive kvinnligt som sedan dess flammat upp med täta mellanrum, dock utan att tillföra något nytt.
Men på senare tid har det hänt något. Varningsklockor har börjat ringa om det kvinnliga hotet mot hela den västerländska civilisationen, som inte grundar sig på ren spekulation, som i Camille Paglias tes om att kvinnor skulle ha nöjt sig med att bo i halmhyddor ifall inte männen drivit på utvecklingen mot dagens moderna samhällsbygge. Nej, den här gången handlar hotet om de faktiska följderna av att kvinnor i allt högre utsträckning fått bestämma inom verksamhetsområden som tidigare dominerats av män.
