Kunskap borde vara grunden för varje beslut som formar ett lands framtid. Utan den förvandlas politiken till ett spel där ord och känslor väger tyngre än verkligheten och där konsekvenserna blir synliga först när skadan är skedd. Samtidigt måste modet finnas att säga att man inte vet när så är fallet.
Den 5 augusti intervjuades Liberalernas partiledare Simona Mohamsson i P1 Morgons partiledarutfrågning. Hon pressades om klimatmålen och om Liberalernas politik räcker för att nå dem. Men här finns en besvärande paradox. Kan en partiledare säga att hon inte tar det nationella klimatmålet på allvar? Kan hon säga att partiets politik inte kommer att räcka för att nå det? Den journalistiska frågan kan vara formellt korrekt men samtidigt så politiskt laddad att den nästan gör ett uppriktigt svar omöjligt.
Det politiska incitamentet är tydligt: ett nej kan tolkas som att partiet inte tar frågan på allvar. Det journalistiska formatet driver samtidigt fram ett enkelt svar på en komplicerad fråga. Ett sanningsenligt svar skulle kunna vara: ”Det vet jag inte säkert. Det beror på flera antaganden. Här är vad vi vet och här är vad vi inte vet.” Men det svaret är politiskt svårt att ge. Frågan, de politiska incitamenten och det journalistiska formatet producerar tillsammans ett svar som ingen egentligen tror på.
