Krönika: Hur roligt kan det bli?
Krönikör Hans Bengtsson.


I skrivande stund – och en stor del av övrig tid – översvämmas Sveriges största tidningar, tv-kanaler och webbsidor av material om en sång- och musiktävling.

Det är längesedan löpsedlarna för kvällstidningarna, som ju lever på lösnummerförsäljningen, lyfte fram tidningarnas tyngsta nyheter. Det är inte dessa frågor som lockar läsarna att greppa sitt exemplar i närbutiken och hosta upp kosingen.

Och en titt i en vanlig veckas tv-tablå är ett hedonistiskt frosseri i lättsam underhållning. Ett populärt tema är att kändisar gör saker i verkliga livet, kanske utmanande, svåra eller bara allmänt myspysiga. Bland det roligaste svenska folket kan tänka sig är uppenbarligen att se kändisar laga semiavancerad mat. Åtminstone verkar åtskilliga kanalchefer tro det. Att åka på farofylld safari eller bygga ny veranda är också något man gärna överlåter åt andra. Enklare att själv stanna i tv-soffan.

Det är musiker med bullrande kökskastruller här och skådespelare med mättande morbiditeter där, och så en och annan riktig kock också som slunkit med av bara farten. Och när de lagat och ätit kan kändiskollektivet hoppa simhopp och dirigera symfoniorkester. Mellan allt detta går det alltid att klämma in några halvgamla amerikanska komediserier uppblandade med olösta kriminalfall och realityserier om billighetsvaruhus, hunddressyr och familjer med egenheter.

Det har varken början eller slut och jag vet inte hur jag ska ta mig ur trivialitetsträsket.

Jag famlar förtvivlat efter en räddningsplanka och får tag i ”sport, bara sport, bara massor utav sport” (som Galenskaparna och After Shave sjöng så finurligt om). Det atleterna åstadkommer är ju inte lättsam underhållning utan allvarliga saker som man verkligen inte raljerar om. Prestationerna ska analyseras av seriösa män i slips och kostym och kvinnor i dräkt. Av kommentatorernas klädsel att döma råder det ingen tvekan om att idrotten är den finaste verksamhet man kan rapportera om. Bara vid Nobelmiddagen är klädetiketten striktare.

Jag inbillar mig att jag är en seriös person som vill läsa om, se och lyssna på allvarliga och viktiga saker – som betyder något för samhället, människan, miljön, historien… Schlagertävlingar och andra tv-lekar bidrar bara till den accelererande fördumningen, har jag ansett. Men kanske, tänker jag nu, behöver vi lite trams för att orka med allt det seriösa. Lite olja som får de produktiva hjulen att rotera.

Men någon måtta får det väl ändå vara. Hur ska jag göra mig fri från denna underhållningsterror?

Vad säger du? Ska jag stänga av tv:n? Börja leva mitt eget liv? Laga min egen mat? Slå i mina egna spikar, resa på mina egna äventyr? Nej vet du vad, hur kul är det? Dessutom dyrt och farligt!

Nej, jag stannar här. Min plats i soffan är faktiskt den bästa och reser jag mig tar någon annan den. Kanske blir jag förvisad till Kunskapskanalen.

Ja, man kan ju hoppas.