Det finns en stund i slutet av sommaren då ljuset förändras. Kvällarna blir längre utan att egentligen bli mörka, luften får en sval ton och dimman börjar lägga sig över sjöarna innan natten hunnit fram. Året lutar långsamt mot hösten. En tid då många av oss börjar tänka på kräftor.

Den officiella kräftpremiären avskaffades för drygt tre decennier sedan. Ändå lever den kvar i människors medvetande, som om tiden själv fortfarande höll fast vid den gamla kalendern. Vi väntar till mitten av augusti. Inte därför att lagen säger det, utan därför att traditioner inte följer lagboken. De följer något betydligt äldre: vanor och kollektiva minnen.

Det finns olika sorters kräftentusiaster. De som längtar efter papperslyktor, färgglada hattar, vishäften och den kalla snapsen när mörkret sänker sig över trädgården. Och så finns det de som först tänker på en stilla sjö en augustinatt. Ljudet av åror som knappt hörs. Mjärdar som långsamt sänks ner mot botten när bara stjärnhimlen ser.