Konspirationsteorier avfärdas vanligtvis som paranoida fantasier. Ändå visar historien att makthavare faktiskt ofta har ljugit, mörklagt och samverkat i hemlighet. Varför är just amerikaner så mottagliga för konspirationsteorier och hur skiljer vi verkliga avslöjanden från fantasier när både politiska lojaliteter och våra egna hjärnor spelar oss spratt? skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
När detta skrivs är utgången av det amerikanska mellanårsvalet ännu okänd. I valrörelsens slutskede har dock två uppgifter fått stor uppmärksamhet. I Alaska avslöjades att personer knutna till den demokratiska senatskandidaten Mary Peltolas kampanj försökt rekrytera en kandidat med samma namn som hennes republikanske motståndare, Dan Sullivan, för att dra röster från honom. Ett par dagar senare avslöjades att den Somaliafödda kongressledamoten Ilhan Omar ska ha undersökts redan under Obama 2016 för att 2009 ha ingått skenäktenskap med sin bror men inte åtalats.
Misstankar rörande båda dessa ”affärer” har länge cirkulerat i republikanska kretsar men av demokrater och medier avfärdats som konspirationsteorier. Att de efter förra veckans delvis nygamla avslöjanden i liberala New York Times – USA:s motsvarighet till Dagens Nyheter – nu plötsligt tas på allvar illustrerar att avsändaren kan väga tyngre än innehållet.
