Den svenska klimatdebatten präglas allt oftare av symbolpolitik och ogenomtänkta mål som riskerar att slå mot industri, tillväxt och välfärd. Teknikval har blivit identitetsmarkörer. Livsstilsfrågor har fått moralisk laddning. Klimatpolitiken framstår mer som social signalering än som en systemomställning.
Det finns något märkligt i den svenska klimatdebatten just nu. Ju större samsynen om klimatförändringarna tycks vara, desto hårdare verkar konflikterna kring själva klimatpolitiken bli. De flesta större politiska partier accepterar i dag klimatmålen. Näringsliv, myndigheter och forskarsamhälle talar om elektrifiering, fossilfrihet och omställning som något i stort sett självklart. Ändå blir debatten alltmer moraliserad. Den handlar inte längre bara om vilka styrmedel som fungerar bäst, utan allt oftare om vilka människor som anses representera ansvar och vilka som misstänkliggörs som bakåtsträvare, förvillare eller rent av demokratiskt suspekta. Det är en utveckling värd att fundera över.
I en filosofiskt orienterad text på Supermiljöbloggen använde professor Filip Johnsson Georg Henrik von Wrights begrepp ”omständigheternas diktatur” för att beskriva människans svårigheter att agera tillräckligt kraftfullt inför klimatutmaningen. Resonemanget är både intressant och viktigt. Moderna samhällen tenderar ibland att behandla sina egna ekonomiska och tekniska system som om de vore naturkrafter snarare än mänskliga institutioner som faktiskt går att påverka. Samtidigt finns här en annan risk som diskuteras betydligt mindre: att komplexa politiska konflikter allt oftare börjar förstås som moraliska brister snarare än som legitima skillnader i bedömning. Det märks inte minst i energidebatten.
