Svensk klimatpolitik har länge varit ett område där goda intentioner väger tyngre än kostnader, resultat och kritisk granskning. När subventioner, industriprojekt och omfattande byråkrati summeras blir frågan svår att undvika: Har satsningarna verkligen gett miljönytta i proportion till priset – och varför har så få velat ställa den frågan? Det skriver tekn.dr och riksdagskandidat för SD Tomas Brandberg.
De norrländska satsningarna på ”grön teknik” har sammantaget blivit ett dyrt misslyckande, åtminstone hittills. Pengarna har flödat, konkreta resultat uteblivit. Ägarstruktur, finansieringsmodell och nuvarande status skiljer sig åt mellan projekten, men låt oss konstatera att Northvolt, Stegra och Hybrit har kostat skattebetalare, pensionssparare, ägare och banker mångmiljardbelopp – direkt eller indirekt. I vilken mån ”vinsterna kommer på sikt” återstår att se.
Vätgasprojekten bromsas in när miljardstöden ebbar ut, lönsamheten uteblir. Utbyggnaden av vindkraft har gått i armkrok med investeringar i elnäten för stora summor över tid, medan elsystemet väsentligen har blivit mindre tillförlitligt. Tjurrusningen mot ”fossilfri fordonsflotta till 2030” blev oerhört dyr för både skattebetalarna och transportsektorn. Satsningen på elfordon kan sammanfattas som ”inte lika dålig”, men har också den inneburit stora kostnader, framför allt genom statliga subventioner.
Har ovanstående inneburit några uppenbara fördelar för miljön?
Detta skulle kräva en ganska detaljerad redogörelse, men det korta svaret är: Knappast, i alla fall inte om man ser till helheten. All betong och allt stål som tillverkats och forslats hit och dit förorsakar betydande utsläpp av växthusgaser. Och ser vi till hanteringen av alla andra råvaror och kemikalier som behövs så skulle jag snarast se det som skadligt för miljön. Dessutom ser jag stora risker i arbetsmiljön och faktiskt en del dödsfall i de olika produktionskedjorna. Kom ihåg att hanteringen av många metaller på sina håll är ganska smutsig.
Om man då väger eventuella miljövinster och uppenbar miljöbelastning mot varandra så hävdar jag att det inte finns något moraliskt case som motiverar denna Ebberöds bank i mångmiljardklassen. Att det sedan finns företagsledare, konsulter med flera som berikat sig personligen på detta gör det inte mindre tveksamt, men räkna inte med att de frivilligt ska slakta sin guldkalv.
För övrigt är samhällskostnaderna egentligen ännu större. Trots att Sverige med en territoriell beräkningsmodell faktiskt hade netto-minus-utsläpp av växthusgaser 2024 så avlönar EU, staten, regioner och kommuner en månghövdad skara av klimatinformatörer, klimatstrateger, klimatchefer och så vidare. Byråkratin spiller sedan över på näringslivet som i praktiken behöver kunna visa upp liknande funktioner i sina organisationer – så vi finansierar klimatpolitiken både som skattebetalare och konsumenter, till en enorm kostnad.
Den så kallade klimatjournalistiken tenderar att snarare vara väderjournalistik.
Varför håller vi på så här? Det beror på att det kritiska tänkandet hos politiker, väljare, pensionssparare med flera varvar ner så fort någon säger ”klimat”. Det gäller även många ingenjörer och ekonomer, trots att de borde ha verktygslådan för att faktiskt kunna analysera situationen lite. Tyvärr skolas många akademiker i dag in i en världsbild som går ut på att det är deras uppgift att rädda världen från klimatförändringar. Det gör dem mindre benägna att resonera kritiskt; man sågar inte av den gren man sitter på helt enkelt. Jag talar av egen erfarenhet; jag arbetade tidigare inom det vi kan kalla hållbarhetsindustrin under 15 år.
Jag skulle vara väldigt försiktig med att säga att klimatforskning skulle vara bluff, hittepå, eller liknande. Tvärtom utgår jag från att det allra mesta av den grundforskning som utförs på området i många avseenden är korrekt och seriöst; problemet är att många tolkningar är vinklade. Generellt anser jag att diskussionen om miljö och resurser kopplad till mänskligt välstånd är helt relevant, men tyvärr ofta väldigt förenklad.
Jag gör följande reflektioner. Den så kallade klimatjournalistiken tenderar att snarare vara väderjournalistik. En enskild varm sommar – eller två, tre, fyra – är ett väderfenomen och innebär i sig inte en klimatförändring. Klimat beskrivs normalt med statistik över längre perioder, där 30-årsintervall är en etablerad referens. Över sådana perioder ser vi absolut förändringar och problem, men inte någon katastrof på ett generellt plan, ännu mindre jordens undergång.
Vidare finns en högst besynnerlig syn på Sveriges roll. Vänsterliberaler har sålt in ett narrativ om att Sveriges befolkning är någon sorts klimatsyndare som ska skämmas och göra bot och bättring – gärna genom att rösta på ett rödgrönt parti. Men gå in och titta på Naturvårdsverkets statistik för 2024. Där framgår att vi genom skogens upptag av koldioxid faktiskt hade negativa nettoutsläpp av växthusgaser. Detta alltså i kombination med tung industri, stora avstånd och betydande behov av uppvärmning. Sammantaget ser jag en ganska okunnig debatt där många låter sina känslor och övertygelser trumfa både sunt förnuft och grundskolematematik.
I vilket fall som helst måste det ju faktiskt gå att föra ett sansat samtal kring så kallade klimatsatsningar, som i många fall visar sig vara antingen oerhört ineffektiva eller till och med kontraproduktiva utifrån sitt eget syfte. Här har medierna med enstaka undantag gjort ett ganska dåligt arbete. En anledning kan vara att klimatjournalister missförstår sitt uppdrag som kritiska sanningssökare och i stället agerar som någon sorts aktivister.
Om man ser debatten under de senaste 20 åren som någon sorts utdraget lågvattenmärke så kan det förmodligen bara bli bättre. Sämre kan det knappast bli, och inte dyrare heller. Och historiens dom, både över slöseriet i sig och den enkelspåriga diskussion som ligger till grund för det, kan bli ganska hård.
Tomas Brandberg
Tekn.dr
Riksdagskandidat (SD)
