Kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu – En hel generations historieberättare
Kinesiske dissidenten och författaren Liao Yiwu intervjuas i Paris den 16 januari 2013 om hans bok, som skildrar fyra år i kinesiskt fängelse. Nu är han på besök i New York där han berättar om sin bok. Epoch Times fick en pratstund med honom. (Foto: Kenzo Tribouillard/AFP/Getty Images)


När polis konfiskerade dissidenten Liao Yiwus minnesberättelser från fängelset kände han att det enda han kunde göra var att träna upp sitt minne och bli som en bandspelare, för att därmed minnas sina upplevelser i fängelser och de historier som hans medfångar berättade för honom.

1990 dömdes Liao till fyra års fängelse för att ha skrivit en dikt som fördömde den kinesiska regimens ingripande mot demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989. Liao visste att det var omöjligt att publicera den. Därför spelade han in sig själv när han reciterade den, och inspelningen spreds runt om i landet.

Liao var tvungen att skriva boken tre gången innan den slutligen kunde publiceras som ”For A Song and A Hundred Songs”. Under fängelsetiden började han skriva ner sina minnen på bitar av papper som hans familj smugglade in till honom. Men efter att han släpptes 1995 slog polisen till mot hans hem och konfiskerade ett års skrivande. Han började då skriva om boken från början. Men polisen konfiskerade hans manuskript igen 2001. Det var inte förrän 2011 som han lyckades smuggla ut boken från Kina och slutligen fick den publicerad i Tyskland och Taiwan.

– Jag misstänker att
jag har glömt många detaljer från min fängelsetid. Men det finns också nya detaljer som kommit fram, så jag är inte säker på vilken version som är bäst, sade Liao i en intervju i New York, när han var på besök i USA för att fira publiceringen av sin bok.

2011 knackade kinesiska myndigheter på hans dörr igen, och hotade med att om han publicerade sina memoarer skulle han låsas in igen, den här gången minst 10 år. 

Han bestämde sig för att det var dags att lämna landet. I juli 2011 kom han till Tyskland efter att ha flytt via Vietnam med hjälp av flera vänner.

Liao säger att han inte hade något annat val än att skriva den här boken.

– Om du inte gör det, då kommer hela fängelsetiden – den delen av historien – vara bortglömd. Det är väldigt skrämmande. Du kommer inte bara att plågas, du kommer också lida av att bli bortglömd, och sedan blir du en liten skräphög.

Under fängelsetiden torterades Liao både fysiskt och mentalt, något som han i detalj skildrar i boken. Boktiteln syftar till en händelse när en fängelsevakt straffade Liao för att ha sjungit en sång, genom att säga åt honom att sjunga 100 till. När han inte kunde fortsätta längre, förde vakten in en elbatong i hans anus.

– Jag kände mig som en anka som får sina fjädrar plockade, skrev Liao.

Hans medfångar, som bland annat var mördare, våldtäktsmän, tjuvar och människosmugglare, berättade också historier för honom om vad de gjort i sina liv. Efter att ha varit en bohemisk poet i hela sitt liv innan han blev en politisk fånge visade fängelsevistelsen honom för första gången ”ett underjordiskt Kina, ett Kina som inte ser dagens ljus”, sade han.

Samtidigt som han lyssnade och började memorera folks berättelser såg han ett mörker som han aldrig tidigare sett förut.

– Varför blev så många människor kriminella? Trots att de har begått ett brott, var det ofta på grund av att de tvingades till det, tills de inte hade något val, sade han.

Liao började förstå att det fanns ett stort problem med det kinesiska samhället.

– För vissa var det på grund av de bara ville göra lite motstånd, som de bestämde sig för att mörda någon, att de tog risker, när de insåg att det inte fanns någon annan utväg. För vissa var det på grund av att de inte längre kunde överleva som de började stjäla.

Det var då som Liao började intressera sig för att spela in marginaliserade människors berättelser. (Senare började Liao intervjua dessa individer och sammanställde berättelserna till boken, ”The Corpse Walker: Real Life Stories: China from the Bottom Up”)

– Min erfarenhet i fängelse förändrade mig från att vara en poet till att bli ett vittne till historien, en bandinspelning av en era. Jag ser mig själv som en bandspelare. Att skildra lidandet är en författares viktigaste uppdrag.

När Liao släpptes från fängelset insåg han att världen utanför var som ”ett fängelse utan murar”.

– I det kinesiska samhället samlas mänsklighetens ondska ihop, i motsatts till västvärlden där de begränsar den här sortens ondska via institutioner, lagar eller religioner. I Kina är det tvärtom, sade Liao. 

När Liao vann 2012 Peace Prize of the German Book Trade meddelade han att ”det här imperiet måste falla”, vilket syftade på den kinesiska regimen. Men trots att han kritiserar kommunistpartiet ser han sig inte som en politisk författare. I stället ser han sig själv endast som en historisk sanningsförmedlare, som skildrar folks öden.

– Jag har inga politiska åsikter. Skillnaden mellan det Kinesiska kommunistpartiet och mig är av estetisk art.

Han utvecklade detta uttalande:

– Grisar har åtminstone en bättre känsla för skönhet. Efter att de har ätit sig mätta ger de ifrån sig ljud av lycka och belåtenhet, och de stör ingen, de lägger sig bara ner och sover. Men efter att partiet har ätit och tagit allt de vill ha behandlar de andra med grymhet och brutalitet.

Han sade att han hoppas att amerikanska läsare själva kan se förhållandena i fängelsesystemen i Kina, och att grymheterna i boken fortfarande sker i dag.
– Om de fortfarande vill göra affärer med partiet borde de verkligen fråga sitt samvete: är det här bra för vanligt folk i Kina?

Nu när han är en hyllad författare i väst, reflekterar han över sina tid i Kina när hans böcker var förbjudna och såldes på den underjordiska marknaden.

– Från att vara en osynlig fiende till staten blev jag slutligen samhällets fiende. Jag ser det som en ära, sade Liao med ett skratt.

Översatt från engelska.