När Liverpools gamle manager Bill Shankly kom in på ämnet Kevin Keegan (14/2 1951–20/7 2026) framhöll han dennes natural enthusiasm som en bärande egenskap. Och utan att vara förmäten vill jag säga att den tog honom långt, hela vägen genom en drygt 40-årig karriär inom fotbollen. Och kanske också en bit genom den cancersjukdom som tog hans liv ett drygt halvår efter att han offentliggjort sin diagnos.
Han var sannerligen sprungen ur ett annat England. När han föddes i februari 1951 hade föräldrarna dragit sig tillbaka till en släktings hus i Armthorpe, Yorkshire, eftersom det där fanns elektricitet. Släkten på pappas sida kom från Irland, vilket ofta var en biljett till fattigdom. Han fick sin första fotboll av en farbror och sitt första par fotbollsskor av pappan sedan denne vunnit pengar på galopp. Skorna var begagnade.
Under tidiga tonår spelade han lokalt i Doncaster, för ungdomsklubben Elmfield House på lördagseftermiddagarna och för Lonsdale Hotel på söndagsmorgnar. Som 15-åring kom han till Scunthorpe United, blev lärling under två stipulerade år innan proffskontraktet kunde signeras efter hans 17:e födelsedag. Även här var det små förhållanden. Klubben hade varken råd med målnät till träningsplanen eller en chaufför som kunde köra minibussen till bortamatcherna – det fick spelarna göra själva. Det här låter som Monty Pythons ”Four Yorkshiremen”, en sketch som alltså bygger på en bister verklighet.










