Kanada gör anspråk på arktiska vatten
En grupp danskar på ön Hans mellan Kanada och grönland, som även Kanada är intresserat av. (Foto: Royal Danish Navy/AFP)



Under århundraden har utforskare längtat efter att hitta den mytomspunna Nordvästpassagen – en havsrutt genom den kanadensiska arktiska isen som skulle innebära en tusentals kilometer kortare handelsväg till östra Asien.

Hundratals har omkommit i försök att navigera i den arktiska skärgården och den tjocka isen har gjort resorna omöjliga.

Allt detta håller emellertid på att förändras. Då den globala uppvärmningen omskapar geografin i det kärva och glest befolkade norra Kanada, håller isen nu på att tunnas ut och sakta försvinna. Nya rapporter uppskattar att 50-60 procent av den arktiska isen kan vara borta i slutet av detta århundrade; andra uppskattar att kring 2070 – eller tidigare – kan Arktis vara så varmt att det skulle kunna vara helt fritt från is under sommaren.

Förutom miljöeffekterna, innebär tunnare is en ökad sjöfart genom Arktis, och med det kommer problem som Kanada kanske inte är redo att handskas med.

Trots att Panamakanalen tjänar som en länk från Atlanten till Stilla Havet, skulle en arktisk rutt fortfarande kapa av cirka 4 000 km från nuvarande sjöfartsväg från Europa till Asien. Det betyder att i takt med att Arktis is snabbt försvinner, skulle vi kunna få se en explosion av sjötrafik genom den mycket känsliga Arktiska skärgården. Förutom djurarter såsom isbjörnen, vilken står inför utrotning då dess naturliga miljö smälter bort, skulle andra arktiska djur också kunna hotas av främmande arter introducerade av förbipasserande trafik samt av den ökade föroreningen.

Ovanpå detta skulle ett mer farbart Arktis betyda att oljereserverna längst i norr – vilka uppskattas svara för så mycket som en fjärdedel av världens kvarvarande oljetillgångar – öppnas för affärer.

Det ökade intresset för Arktis blev internationellt uppmärksammat förra sommaren då den dåvarande kanadensiska försvarsministern Bill Graham satte sin fot på den lilla ön Hans, vilken både Danmark och Kanada gör anspråk på. Danmark startade en protest och de båda länderna argumenterade våldsamt för att få kontroll över den lilla obebodda ön, stor som en fotbollsplan.

Då är det förståeligt att Stephen Harper gjorde frågan om att hävda arktisk suveränitet till en nyckelfråga i sin valkampanj. Efter att ha valts till premiärminister lovade Harper att lägga pengar på att placera delar av den kanadensiska militären i Arktis. Planen skulle innefatta konstruktionen av tre beväpnade isbrytare, vilka till höga kostnader skulle stationeras nära Iqaluit.

Men det finns ett problem: samtidigt som Kanada hävdar att den nordvästra passagen är nationellt vatten, över vilket Kanada bör utöva suveränitet och ha kontroll över vilka som kommer och går, står USA och stora delar av Europa fast vid att de arktiska vattnen är en internationell navigeringsrutt genom vilken det bör vara fri passage. Detta inkräktar på Kanadas nordliga militära utpost.

“Vi erkänner inte Kanadas anspråk på dessa vatten. De flesta länder erkänner dem inte,” sade den amerikanska ambassadören David Wilkins, till Kanada i januari.

Wilkins refererade också till passagevägen som “neutralt vatten,” ett påstående som Stephen Harper skarpt avvisade. Denna term innebär inte endast att Kanada saknar rätt att utöva kontroll i området, utan också att resurser såsom fisk och olja är jaktbart villebråd för vilket land som helst, en inställning som inte ens USA har. Enligt magasinet Macleans, rättade senare en hög amerikansk tjänsteman Wilkins kommentarer genom att säga, “han använde ordet neutral, vilket inte är den korrekta termen.”

Medan USA och andra länder såsom Ryssland och Storbritannien egentligen inte utgör något hot mot Kanadas krav på resurserna, insisterar de på att de inte ska behöva be om tillåtelse för att få färdas genom passagen, inte heller till fullo underkastas kanadensisk lag. För dem skulle erkännandet av Kanadas hävdande av passagen kunna sätta ett ödesdigert exempel, vilket skulle kunna leda till att andra länder gör territoriella anspråk på viktiga farleder.

Kanadas förmåga att kontrollera passagen som nationellt farvatten vatten kan komma att glida iväg alltmer för vart fartyg som passerar, enligt Yann Huei Song, forskare vid Institutet för europeiska och amerikanska studier i Taiwan och för närvarande gästforskare vid Stanfords universitet.

Song säger att det största hotet mot Kanadas krav på suveränitet är “utövandet av andra länders passerande genom den nordvästpassagen (fler än 200) utan tillstånd från de kanadensiska myndigheterna.”

Michael Byers, expert på internationell lag vid University of Brittish Columbia, tror även han att oreglerad trafik genom den nordvästra passagen skulle kunna sätta exempel som gör det omöjligt för Kanada att återkräva kontroll över området.

I ett tal till Vancouverinstitutet i januari, sa Byer, att i takt med att isen smälter, “kan fler utländska fartyg komma att försöka använda den nordvästra passagen utan att söka tillstånd – vilket de förmodligen gör för att undvika Kanadas miljölagar. Kanadas juridiska argument skulle snart kollapsa under vikten från ett fåtal dylika exempel, vilket lämnar oss med en alltför liten grund på vilken vi kan reglera utländska fartyg.”

Detta är en av orsakerna till varför Kanada har insisterat på att bevilja tillstånd till fartyg att korsa sundet redan när de börjat göra så utan tillstånd. Byers erinrade sig händelsen från 1969 då en amerikansk oljetanker, i nära samarbete med den amerikanska regeringen, åkte på en testresa genom passagen och “gjorde en sak av att inte söka tillstånd från Kanada.”

“Ottowa envisades i alla fall med att bevilja tillstånd, och skickade till och med en isbrytare för att hjälpa till, och argumenterade senare att beviljandet av det icke ombedda tillståndet hindrade resan från att underminera Kanadas anspråk. Ett mer övertygande försvar av suveräniteten kom från oväntat håll. Då SS Manhattan plöjde genom isen nära Resolutebukten, körde två eskimåjägare sina hundslädar i deras väg. Fartyget gjorde halt tills jägarna – som visat sin poäng – flyttade sig åt sidan.”

Både Song och Byers är överens om det rättsliga hotet som utgörs av utländska fartyg som passerar genom passagen utan tillstånd, men deras idéer kring hur Kanada ska handskas med detta, skiljer sig åt. Där Byers stödjer ökad militär kapacitet i Arktis, tror Song att vilket som helst försök att använda militära medel för att stoppa trafik genom sundet, skulle kunna “skapa diplomatiska problem för Kanada.”

– En ädel uppmaning för att skydda Arktis värde som ett arv till kommande generationer skulle vara mer välkommnat av medlemmar i det internationella samfundet, och dessutom ha en större chans att bli accepterat av de arktiska länderna,” säger Song.

Song tror att det bästa sättet att hävda arktisk suveränitet är att ta en ledande roll i navigeringssäkerhet, sjöfartssäkerhet samt “bevarandet av den ömtåliga marina och ekologiska miljön.”

– Realistiskt sett borde ett ökande engagemang och långsiktig planering iakttas av den kanadensiska regeringen. Genom att göra på det viset skulle de internationella relationerna mellan Kanada och andra inblandade länder påverkas mindre.”

Kompletterande rapportering av Omid Ghoreishi i Edmonton och med uppgifter från magasinet Tyee.

http://www.theepochtimes.com/news/6-3-9/39085.html