Vårt sommarställe kan, om så behövs, fungera som boende året om. Vindarna över den västmanländska slätten kan vara både hårda och kalla, men huset är väl vinterbonat genom alla de böcker som finns travade i höga staplar längs med väggarna efter att ha trängts ut ur bokhyllorna av nya volymer som vill ha plats.
För några veckor sedan gav jag efter för hustruns milda men bestämda order om att börja rensa bland pyramiderna och förpassa så många som möjligt av volymerna ut ur huset. Jag håller fortfarande på, och det är lite oklart när jag kommer att ha fullgjort mitt uppdrag. Det är svårare än jag trodde, för bland alla de riktigt gamla böckerna finns mycket av det jag läste som barn och i yngre tonåren. Jag började förstås bläddra i de gamla böckerna, läste en bit här, ett stycke där – och sedan dess är jag fast. Jag läser om de verk jag redan som barn läst ett otal gånger, och upptäcker att jag åter blir trollbunden av Alexandre Dumas och romaner som ”De tre musketörerna” och ”Myladys son”. Nu är jag inne i omläsningen av Jules Vernes romaner. När jag åter försjunker i ”En världsomsegling under havet” eller ”Kapten Grants barn” eller berättelserna om ingenjör Robur förstår jag mig själv och min barndom och utveckling bättre, men samtiden och dess barn (i alla åldrar) förblir fortfarande för mig nästan obehagligt gåtfulla.
Återkommande kan vi läsa rapporter där det hävdas att dagens barn och ungdomar läser för få böcker – om ens några. Ingen av de oroliga experterna skulle komma på tanken att försöka få de läsovana att ge sig i kast med en roman av Dumas eller Verne. I stället skulle de rekommendera ”Harry Potter”-serien eller böcker som handlar om tonåringar med problem: mobbning, oförstående föräldrar, osäkerhet inför det motsatta könet eller rent av det egna könet – se där några vanliga teman, som varvas med döden, skilsmässor och klimatångest. De av min uppväxts barn- och ungdomsböcker som var författade av Jules Verne handlade i stället om människor som utforskade världen och lärde sig behärska den genom expeditioner och experiment. Rymden, underjorden, världshaven, djungler och öknar låg där och väntade på den oförvägne som kunde räkna och som behärskade naturlagarna. Det var böcker som också gav en sund grund att stå på inför mötet med andra kulturer. Hos Verne fanns ingen kulturrelativism; vissa värden var absoluta och oberoende av tid och rum. Änkebränningar i Indien var uttryck för ondska, men det kunde också sägas om brittisk kolonialism om den blev rovgirig och inte civiliserande.
