I min självbiografi ”Friskvårdsrebellen” berättar jag om några av min barndoms jular. De var inte självklara glädjestunder för mig, barn- och pojkhemsbarn som jag var. I boken beskriver jag en fin jul uppe i Dalarna och en deppig i Uppsala, men också en tokrolig händelse när jag som 19-åring körde ut varor på Östermalm i Stockholm.

Under första sommarlovet 1966 får jag anställning hos Arvid Nordquist på Birger Jarlsgatan i Stockholm, en delikatessaffär som bara betjänar de mest förmögna familjerna i Sverige, samt ambassader både hemma och i fjärran land. Bakom disken står expediterna klädda i mörk kostym, vit skjorta och mörka skor. Det bockas och det bugas. Man känner till alla kunders positioner, tillgångar och nyckfullheter, det vill säga allt som är av värde för att kunna ge rätt service. Jag har talang i det avseendet, har tränat hela livet på att anpassa mig. Arvid Nordquist blir en underbar skola. Jag får öva ännu mer på att läsa av människor och på att socialisera i nya miljöer. På Öfre Östermalm finns alla sorter. Förtjänsten är mycket god, inte minst tack vare den generösa dricksen jag får på de bästa adresserna i Sverige. På dörrarna står det Krüger, Wallenberg, Bonnier, Bernadotte, von Essen och andra kända namn från en helt annan värld än min. Matförsändelserna är inslagna som presenter. Överlämnandet är en procedur. Till exempel kan jag få veta att jag ska vara hos en kund exakt klockan 10.10. Det är då den lilla lådan med kaviar, efterfrågas. Nej, inte Kalles, utan den med de grå kulorna. Frukosten ska ju serveras 10.15, gubevars!