För femton år sedan besökte jag Istanbul. Det var en positiv upplevelse, och jag skulle gärna återvända. En dag blev jag mer eller mindre indragen i en mattaffär. Ägaren förde mig uppför trapporna till ett stort rum där mattorna kunde rullas ut över golvet. Te serverades och den ena mattan efter den andra lades ut framför mig.
Ägaren förstod snart att jag saknade kunskap om mattor. Jag visste inte vad de var värda, hur kvaliteten bedömdes eller om priset var rimligt. Mitt behov var dessutom lågt. Jag kunde leva utan en matta och hade ingen verklig anledning att köpa.
Ägaren blev alltmer angelägen om att få till en affär. Själv blev jag alltmer medveten om att jag stod fri att gå. Till slut tackade jag nej och kände en tydlig lättnad när jag kom ut på gatan.









