Om Irans rättsväsende fått sin vilja igenom hade det inte blivit någon film. Men Jafar Panahi lyckades göra klart ”Det var bara en olycka” – som belönades med ett av filmvärldens finaste priser.

– Framgången gör att regeringen inte kan göra vad som helst med dig längre. För du har ögon på dig, även utifrån.

Det är en trött Jafar Panahi som tar emot journalist efter journalist i hotellsviten i Stockholm. Under en period förbjöds han både att lämna Iran och prata med medier. Veckorna innan Oscarsnomineringarna offentliggörs är det som om han tar igen för förlorad tid.

Trots internationella framgångar, som att belönas med Guldpalmen vid årets Cannesfestival, är hans filmer fortfarande förbjudna i Iran, där de spelas in.

– Man försöker hitta andra sätt. Vi skickar filmerna till festivaler och ibland visas de där. När filmen väl synts utomlands så kommer den tillbaka till Iran och det samhälle som inspirerat den, säger han.

Sättet att nå iranierna skildras i filmen ”Taxi Teheran” från 2015, där en rollfigur lever på att sälja piratkopior av filmer som totalförbjuds i den islamiska republiken.

Inspirerad av fängelset

Hans nu aktuella ”Det var bara en olycka” är inspirerad av berättelser som Panahi hörde hos medfångar när han för ett par år sedan satt fängslad i sju månader på grund av sitt filmskapande.

Den Oscarstippade filmen handlar om en före detta politisk fånge som tror sig stöta på en fängelseanställd som torterat honom. Innan han tar ut sin hämnd måste han dock söka upp andra som överlevt Irans skräckfängelser för att säkerställa att mannen verkligen är den han tror.

Likt många andra av Jafar Panahis filmer utspelas den till stor del i en bil – där behöver han nämligen inte söka myndigheternas tillstånd för att filma. Han måste ständigt vidta säkerhetsåtgärder och ger aldrig ut hela manus till sitt team. Skådespelarna får läsa sina repliker kort före inspelningarna.

Beslagtogs nästan

När det bara återstod några få scener kvar att filma stoppades teamet av säkerhetsstyrkor som beslagtog deras utrustning. Men Jafar Panahi, som efter flera års filmförbud och två rundor i fängelse vant sig vid regimens hökögon, hade redan hunnit säkerhetskopiera allt material och gömt undan det.

Utifrån kan det vara svårt att förstå hur man kan leva under sådant förtryck, säger han.

– Men under de omständigheterna så försöker man bara hitta det bästa sättet att överleva på.

Trots riskerna har han inga planer på att sluta göra film.

– Det är det enda jobbet jag kan.