Politiska frågor avgörs i idealfallet av goda argument. Numera formas dock debatter av halvdana politiker, medier och akademiker som tillsammans avgör vad det allmänt talas om – och vilka slutsatser som ska anses självklara, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
När politik genom historien inte har handlat om våld har den till stor del handlat om att vinna debatter. Den som haft de bästa argumenten och framfört dem med mest elegans har segrat. Förmågan att argumentera väl ansågs dessutom länge inte bara vara en styrka i sig utan ett tecken på att det man sade var genomtänkt och rimligt. Motsatsen – att skrävlande lova runt men hålla tunt – kallades demagogi.
Den här kulturen tog form i antikens Aten och Rom, där retorik och logik utgjorde centrala utbildningsämnen. Modernare institutioner, som det brittiska parlamentet och den amerikanska senaten, förvaltade denna hävd. Där höll politiker som Winston Churchill och Daniel Webster länge tal som var nästan lika mycket poesi som politik. Än i dag kan man höra ekon av denna tradition i Storbritanniens årliga King’s Speech och i den amerikanske presidentens State of the Union-tal.
Överlag har dock den politiska retoriken förfallit. Vilket kan tyckas paradoxalt. Dagens ideologiska motsättningar är i många fall djupare än tidigare epokers politiska konflikter och borde därför kräva mer avancerad argumentation, inte mindre. Men utvecklingen har alltså gått åt motsatt håll.
En förklaring är att moderna ideologier bygger på så oförenliga ideal att många motsättningar blir oöverkomliga. Frågor som huruvida man ska ha kapitalism eller socialism, eller om miljöskydd ska prioriteras över tillväxt, avgörs hos de flesta inte i hjärnan utan av magen. Och när folk går efter vad de upplever snarare än resonerar sig fram, blir det mer effektivt att säga sådant som känns rätt än att ha rätt i sak. Motståndare behöver heller inte övertygas utan kan bara fördömas som moraliskt förkastliga.
En annan förklaring ligger i medielandskapet. Massmedier premierar korta, slagkraftiga och känsloladdade budskap. Den som försöker resonera nyanserat tappar publik medan den som formulerar sig snärtigt får många klick. Resultatet har blivit en politisk retorik som mest liknar reklam och debatter lika ytliga som försnacket till en hockeymatch mellan två sportjournalister.
Denna nidbild hade inte kunnat cementeras utan stöd från media och akademi.
En tredje faktor är att de centrala aktörerna i modern politik – politiker, medier och akademiker – bildar vad man kan kalla en järntriangel, vars logik är simpel men effektiv. Politiker behöver legitimitet och argument för sina politiska projekt. Media behöver konflikter och dramatiska berättelser som kan säljas till publiken. Och akademiker behöver finansiering och offentlig uppmärksamhet. De samverkar därför genom att citera, backa upp och finansiera varandra, varpå vissa idéer och tolkningar framstår som så ”sanna” att de snart blir helt dominerande.
Detta fenomen kan observeras i många frågor, inklusive den svenska diskursen om USA. För hundra år sedan var denna positiv då USA överlag uppfattades som framgångsrikt. I takt med att borgerliga krafter efter andra världskriget lyfte fram USA:s låga skatter och fria marknader började dock socialdemokrater och kommunister använda landet som skräckexempel. Utvecklingen drevs på av personer som den Sovjetvänlige utrikesministern Östen Undén och Olof Palme, som båda riktade hård kritik mot USA som ett krigshetsande, socialt orättvist och primitivt samhälle.
Denna nidbild hade inte kunnat cementeras utan stöd från media och akademi. Då medier normalt lutar åt vänster backade de upp Undéns och Palmes beskrivningar med negativa skildringar av livet i USA och landets antikommunistiska utrikespolitik. Samtidigt började akademiker, som sedan länge också rörde sig vänsterut, publicera bistra studier om USA:s kalla-krigstaktik och välfärdspolitik etcetera.
Det ska sägas att det då som nu fanns många problem i USA värda att rapportera om. Men sådana finns alltid i alla länder, Sverige inkluderat, så ytterst handlar det om balans. Och bilden av USA blev från sjuttiotalet lika obalanserad som en bild av Sverige i dag skulle bli om den enbart byggde på skildringar av livet i Rinkeby, Gottsunda och Rosengård. Och så fortsätter det än i dag.
En debattartikel i Dagens Nyheter den 14 mars med rubriken Trump backar bandet tillbaka mot Jim Crow-tiden skriven av Erik Åsard och Dag Blanck, myndigt presenterade som ”Nordamerikaexperter”, varnar till exempel för att Donald Trump hotar demokratin. De inleder med påståendet att ”aborträtten har avskaffats, positiv särbehandling är på utdöende och nu angrips demokratins kärna – rösträtten”. Låt mig gå igenom dessa teser.
För det första var det USA:s högsta domstol som 2022 förklarade att det domslut från 1973 som sade att aborter var skyddade av konstitutionen saknade juridisk grund. Lagstiftningen återfördes därmed till delstaterna, dit den enligt konstitutionens logik hör. Och Trump har inte motsatt sig detta, tvärtom. Dessutom har över trettio delstater i dag minst lika liberala abortregler som Sverige. Så mycket för att ”aborträtten har avskaffats” i USA.
För det andra stämmer det att positiv särbehandling är på tillbakagång. Bland annat stödjer numera bara 47 procent av svarta att ras används som faktor vid antagning till college. Och i samtliga delstater där frågan har prövats i folkomröstningar – inklusive det liberala Kalifornien – har väljarna valt att förbjuda sådan politik. Det amerikanska folket är alltså med på den utvecklingen, vilket därför knappast kan betraktas som ett demokratiskt problem.
För det tredje är påståendet att rösträtten befinner sig under angrepp svårt att ens ta på allvar. Åsard och Blanck hänvisar till den så kallade SAVE America Act, vilket är ett lagförslag om medborgarskap och id-krav för att få rösta i nationella val. Det stöds av över 60 procent av amerikanerna och innebär inga krav som andra demokratier inte redan har. Trots detta hävdar debattörerna att ”syftet med lagen är att inskränka rösträtten och göra det svårare för Demokraternas väljare att rösta”. De blir oss också svaret skyldiga om exempelvis Sverige i demokratins namn bör avskaffa sina liknande krav inför höstens riksdagsval. De hänvisar i stället vagt till ”forskning” som sägs visa att många låginkomsttagare och minoriteter i USA inte kan uppvisa nödvändiga dokument, samt att lagen riskerar att ”skapa problem för miljontals gifta kvinnor som ändrat sitt namn”.
Tre saker måste sägas om detta.
För det första att det inte finns någon anledning att tro att mindre bemedlade i USA inte skulle kunna uppfylla samma krav för att få rösta som en arbetslös i Flen eller en 90-årig analfabet boende i en lerhydda i Malawi (vilket är världens fattigaste demokrati). För det andra blev min amerikanska fru, när jag berättade om saken, rosenrasande. Hon förklarade argt att när en kvinna tar makens namn i USA så meddelar hon det bara till körkortsregistret och Försäkringskassan – varpå namnändringen automatiskt ändras i röstlängden. (Hon avgav även en utläggning om patriarkaliska gubbstruttar, som dock ej lämpar sig för tryck.) För det tredje liknar Åsards och Blancks argument mot SAVE-lagen mycket bland annat demokraten Chuck Schumers diton från förra året, när även han varnade för Jim Crows återkomst och med likartade ord listade exakt samma invändningar i nästan samma ordning.
Hur som helst, utöver det redan nämnda innehåller artikeln en historisk genomgång av diskrimineringen av svarta väljare under 1900-talet. Denna är i sak korrekt. Författarna glömmer dock att nämna att det var demokrater som införde segregation och diskriminerande vallagar, inte republikaner. Deras resonemang måste därför beskrivas som ett exempel på att ljuga med sanningen, vilket innebär att man presenterar fakta på ett så selektivt och beräknande sätt att de i praktiken förvandlar halvsanningar till hela lögner.
Med andra ord är Åsards och Blancks text ett exempel på hur järntriangeln politiker-media-akademi producerar intellektuellt nonsens, vilket är beklagligt då båda är mycket bra personer. Jag studerade under dem i Uppsala och uppskattar dem mycket, både som människor och forskare. I detta fall predikar de dock för kyrkokören genom att leverera akademiskt snömos som politiskt korrekta lagstiftare, redaktörer och bidragsgivare tydligen vill höra.
