Det finns skäl att kritiskt granska den politik som bedrivs av Partiet Nyans och Visionpartiet. Inte för att deras företrädare har utländsk bakgrund eller företräder muslimska väljare, utan för att deras retorik riskerar att förstärka motsättningar mellan grupper och undergräva förtroendet för svenska myndigheter och samhällsinstitutioner, skriver opinionskonsulten, utbildaren och samhällsdebattören Staffan Hultén.
Sverige har under lång tid erbjudit människor på flykt trygghet, utbildning, sjukvård, ekonomiskt stöd och möjligheten att bygga ett nytt liv. Till detta kommer något minst lika viktigt: yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten att organisera sig politiskt. Dessa rättigheter gäller självfallet även den som är kritisk mot Sverige.
Men rättigheter existerar inte i ett vakuum. Ett fungerande samhälle bygger också på ansvar, respekt för lagarna och en vilja att bidra till den gemenskap som finansierar och upprätthåller tryggheten. Det är denna ömsesidighet som alltför sällan diskuteras.
Mikail Yüksel kom till Sverige som ung och har här kunnat skapa sig en politisk karriär. Efter tiden i Centerpartiet grundade han Partiet Nyans 2019. Partiet har profilerat sig som en röst för muslimer i Sverige och har bland annat riktat hård kritik mot socialtjänsten och mot omhändertaganden av barn enligt LVU.
Socialtjänstens verksamhet ska naturligtvis kunna granskas. Myndigheter kan fatta felaktiga beslut, och familjer som anser sig orättvist behandlade måste ha möjlighet att överklaga och få sin sak prövad. Det är en självklar del av rättsstaten.
Problemet uppstår när enskilda brister eller komplicerade myndighetsbeslut regelmässigt beskrivs som uttryck för rasism, islamofobi eller en medveten förföljelse av muslimska familjer. Sådana anklagelser är allvarliga och måste därför bygga på tydliga belägg. Annars riskerar de att skapa rädsla, misstänksamhet och ett växande avstånd mellan familjer och de myndigheter som har till uppgift att skydda barn.
När barn omhändertas på grund av våld, hedersförtryck, allvarliga omsorgsbrister eller risk för tvångsäktenskap måste barnets säkerhet väga tyngre än familjens eller den religiösa gruppens önskemål. Svensk barnrättslagstiftning ska gälla lika för alla, oavsett religion och kulturell bakgrund.
Även Visionpartiet, med Sead Busuladzic som en framträdande företrädare, betonar tro, familj, tradition och representation för svenska muslimer. Det är i sig fullt legitimt. Sverige ska ha plats för partier med olika ideologiska och religiösa utgångspunkter, så länge de verkar inom demokratins ramar.
Samtidigt finns en risk när politiken främst beskriver minoriteter som offer för det svenska samhället, och svenska institutioner som ett hot. Om nästan varje konflikt förklaras med diskriminering och strukturell rasism blir resultatet lätt en politik som befäster grupptillhörigheter i stället för att skapa gemenskap.
Gemensamt för Nyans och Visionpartiet är en stark betoning på minoriteters upplevda oförrätter. Kritiken riktas mot myndigheter, etablerade partier, medier och ibland mot det svenska samhällets normer i stort.
Missförhållanden ska naturligtvis uppmärksammas. Diskriminering förekommer, även i Sverige, och ska motarbetas. Men en ansvarsfull politik måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: Människor kan utsättas för orättvisor, men de har också ett eget ansvar för sin etablering, sin försörjning och sin relation till det samhälle de lever i.
Det går inte att förklara alla integrationsproblem med diskriminering. Sverige har fortfarande betydande skillnader i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. I vissa områden har långvarigt bidragsberoende, segregation, svaga skolresultat och kriminalitet skapat stora sociala problem. Dessa förhållanden måste kunna diskuteras öppet utan att varje kritisk fråga avfärdas som rasism.
Integrationen försvåras om politiska partier uppmanar människor att i första hand se sig som medlemmar av en utsatt religiös eller etnisk grupp snarare än som medborgare med både rättigheter och skyldigheter.
En fristad är inte bara ett paket av ekonomiska förmåner. Den är ett samhällskontrakt.
Ingen människa ska behöva vara tyst eller underdånigt tacksam för att få vara en del av Sverige. Den som bor här har samma rätt som alla andra att kritisera regeringen, myndigheterna och samhällsutvecklingen.
Men det finns en avgörande skillnad mellan att framföra saklig kritik och att systematiskt misstänkliggöra samhällets institutioner. Det finns också en skillnad mellan att kräva likabehandling och att kräva särregler för den egna gruppen.
Ömsesidighet innebär att den som får del av samhällets trygghet också förväntas bidra efter förmåga. Det handlar om att lära sig språket, försöka försörja sig, följa lagarna och respektera principer som jämställdhet, barns självständiga rättigheter och individens frihet att själv välja religion och livsväg.
Dessa krav är inte uttryck för fientlighet mot invandrare. Tvärtom är de en förutsättning för att människor med olika bakgrund ska kunna leva tillsammans på jämlika villkor.
När politiska rörelser ensidigt kräver att det svenska samhället ska anpassa sig efter religiösa eller kulturella särintressen, men talar mindre om den enskildes skyldighet att anpassa sig till gemensamma lagar, uppstår en obalans.
Sverige ska vara generöst mot människor som behöver skydd och ge nya medborgare en verklig möjlighet att lyckas. Men generositet måste förenas med tydliga förväntningar. En fristad är inte bara ett paket av ekonomiska förmåner. Den är ett samhällskontrakt.
Det kontraktet innebär att staten ska erbjuda säkerhet, rättvisa och möjligheter. Den enskilde ska i sin tur respektera lagarna, bidra till samhället och acceptera att samma demokratiska principer gäller för alla.
Den allvarligaste kritiken mot Nyans och Visionpartiet är därför inte att de ger röst åt missnöjda väljare. Kritiken är att de riskerar att göra själva missnöjet till en politisk identitet och fördjupa motsättningen mellan ”vi” och ”de”.
Sverige behöver inte fler partier som organiserar människor utifrån religiös tillhörighet och en gemensam känsla av att vara förfördelade. Sverige behöver politiska rörelser som förenar människor kring medborgarskap, ansvar och gemensamma demokratiska spelregler.
Det är dags att lämna både den naiva föreställningen att integration sker automatiskt och den förenklade bilden av Sverige som ett land som systematiskt motarbetar minoriteter. Ett hållbart samhälle kräver något av oss alla.
Rättigheter ska vara lika. Kraven måste också vara det.
Staffan Hultén
Konsult inom opinions- och marknadsundersökningar
Utbildare och samhällsdebattör
