Det pratas och skrivs om vikten av att kulturen måste få vara fri, som att själva förutsättningen för kultur och konst är frihet. I den samstämmiga kören är det naturligt att stämma in och kräva att konstnärer och kulturyttringar ska vara fria från politisk styrning och andra former av påtryckningar. Å andra sidan skapas kultur även i diktaturer och i misär, inte enbart styrd och politiserad konst, utan musik, dans och poesi som höjer sig över sitt sammanhang och får vingar. 

Svensk kultur framhålls som fri – frågan är på vilket sätt och i vilken omfattning?