Regeringens satsning på ökad tillgång till IVF-behandlingar är en lovvärd gest. Summan, 327 miljoner, är närmast ett avrundningsfel i statsbudgeten och torde inte uppröra. För de enskilda berörda paren kan detta förstås betyda allt, men för det svenska barnafödandet lär effekten bli försumbar.
Frågan om det låga barnafödandet är märklig på så vis att den å ena sidan är fundamental, avgörande för utvecklingen i landet, å andra sidan känns den emellanåt lite som ett spel för galleriet. Inte för att de goda föresatserna saknas, utan för att möjligheterna för politiken att på allvar påverka situationen tycks så försvinnande små.
Åtminstone inom det nuvarande paradigmet. Som Socialminister Jakob Forssmed (KD) konstaterat med ungefär samma ord vid flera tillfällen så är det i Sverige i dag en rent personlig fråga när, och om, man väljer att bli förälder. Och eftersom i stort sett alla sociala, kulturella och ekonomiska incitament de senaste årtiondena så otvetydigt pressat i riktning mot att skaffa barn senare i livet så är det inget mysterium hur vi hamnat här.
