Min mamma var noga med att jag som liten skulle tvätta mig. Det var händer, fötter, öron och hals som var det viktigaste. En lustig prioritering, kan jag tycka i dag. Men det ger mig anledning att göra en elegant exposé över renlighetens och orenlighetens historia, i ett snävt perspektiv, förstås.
Vi kan börja i det tidiga 1950-talet. En kvinna i min ålder har berättat att hon på lördagar badade i en stor zinkbalja. Därefter badade hennes mamma och slutligen hennes pappa, i samma vatten hela tiden. Och ingen dusch att skölja av sig med.
Här kommer jag att tänka på den gamle finansministern Gunnar Sträng. Han var skeptisk till folkhemmets idé om en fast dusch i varje lägenhet:










